Det är omöjligt mig att inte fastna för Fatboy. Med reverb, steel guitar, vispar, ståbas och dramatiskt sträckta stämband gör de rockabillyn en tjänst. Du kanske redan har hört singeln ”This tear will never leave my eye”. En pulserande radiorockare som tydligt pekar ut vägen för resten av skivan. Rakt och enkelt manar rytmsektionen på kollegorna längre fram. Gitarrerna svajar på helt rätt sätt och Thomas Pareigis plockar fram ett sentimentalt, djupblått stämningsläge i sången.

Mina tankar vandrar återkommande Weeping Willows. Fatboy är lika kompetenta och rutinerade, men fortfarande grymt svängiga. Magnus Carlson och hans kamrater har intresserat sig mer för åttiotalet och därmed lämnat en lucka. Ett tomrum för Fatboy att fylla. Bandet doppar sina låtar rikligt i den rocksoppa amerikanerna stormkokade på femtiotalet. Då det räckte med att vagga på höften för att klassas som rebell. De gör det med stil och finess.

Och, åtminstone bitvis, med ett grymt sväng.

Ibland låter det väldigt förutsägbart och klyschigt, det ska medges. Men jag faller ändå som en fura för charmen och den naiva känsla av lycka det ger mig att lyssna på ”Devil's Tale”, ”Steelhearted Boy”, ”The Wayward One”.

Ett svenskt band har inte svängt på det här sättet sedan Sigge Hill och Traste Lindén gjorde landet osäkert med orkester och kvintett tiotalet år sedan. Tillsammans med Chris Isaaks oemotståndliga julskiva är Fatboys skiva ledmotivet till min december.

Julen går i rockabillyns färger i år. Tomten har på sig uppvikta snickarbrallor och tuggar tobak.