Slowlife lockade ärligt talat inte så mycket till en början. Metalcore har jag läst alldeles för många gånger som beskrivning och sedan ledsnat ganska fort för att jag ska dra på ögonbrynen. Därför är det så trevligt att Slowlife lyckas överraska mig.

Jag lyckas tränga in tre övergripande namn som inspirerat den här combon och de är Raised Fist, tidiga Nine och At the Gates. Eller tja, tänk rätt så melodiska thrashriff. Dessutom bra sådana, i alla fall på inledande ”Humiliation”, den snabbaste låten på skivan. Den är mer thrash än hc, till skillnad från övriga spår.

Den andra formtoppen kommer sist på EP:n i ”Liar”, en melodisk bit med skönt gung. De lugna riffen efter inledningen med den framträdande hi-haten är skitsnygga, även om jag kan höra en tillstymmelse till otajthet i trummorna i övergången. Shit happens.

Resan däremellan är kanske inte något man direkt går ner i spagat över, men är för den delen inte speciellt dålig.

Krisses sång är en annan ingrediens som tilltalar. Den är desperat på ett snyggt sätt och jag drar paralleller till Alle i Raised Fist flera gånger.

Och med detta vill jag även slå ett slag för EP:n som format. Fler band borde använda det istället för att plåga oss med skivor som till hälften är fyllda med material som borde stanna i replokalen åtminstone en stund till.