Var det en konsert eller kanske en föreställning? Show? Spelar ingen större roll, men första gången var fantastisk. På en konserthusscen såg jag Rikard Wolff sjunga sina egna versioner av franska chansoner på en Riksteaterturné jag tror gick under namnet ”Recital”. Förutom Wolff var det ett litet sällskap musiker på scen. Det öppnade dörrar för mig. OK, Wolff har ingen större sångröst. Men uppvägde den med känsla, ett teatralt anslag och en tjock vägg av romantik.

Banaliteten och allvaret slog mig hårt.

Sedan dess har det gått drygt tio år och framför mig på skrivbordet ligger ”Chanson Suicide”. Nu sjunger han Piaf på skiva och det låter precis som väntat. Han tolkar sin idol med värme och värdighet. Sång och proklamation.

Men känslorna når inte hela vägen fram på skivan. Det är på en lagom stor scen de här låtarna ska avnjutas. I en skön salongsfåtölj. I ett snyggt ljus ska han stå och framföra några förtätade små franska bagateller som är större än livet.

Då väcks känslorna.

På skiva hör jag att hans röst inte är så bra. Det blir mer teater än musik, konstigt nog. I salongen är allt min uppmärksamhet riktad mot Rikard Wolff. En vanlig dag på jobbet låter det mest som om han falsksjunger och stör mig i mitt arbete.

Men det är ändå bra. Riktigt bra blir det inte förrän jag sett föreställningen.