Han tar knappast ut svängarna på ett yvigt sätt utan snarare förvaltar en tradition av atmosfäriskt popmusik som oftast rinner ut i huvudfåran där den blandas ut till tunn, smaklös soppa. Låtarna är stabila och svänger behagligt eftertänksamt. Texterna är personliga men ofarliga.

Det är inte någon utmaning att lyssna på Charlie Mars. Han kräver inte mycket där han vandrar fram i landskap av träd i motljus. Pockande komp och välljudande gitarrer lyfter honom fram till en äng där gräset tidigare trampats ned av Coldplay, Travis och andra hemvävda orkestrar.

Men Charlie Mars är inte sprungen ur kall brittisk jord. Han kommer från andra sidan Atlanten och har med sig annat i fickorna. Herrarna i R.E.M uppskattar Charlie Mars och jag tycker mig höra att gillandet är ömsesidigt. Hör också spår av U2 i vissa låtar.

Jag kan inte påstå att jag fastnat för någon enskild låt. Det här är ett ganska komplett album som från inledande ”Gather The Horses” till avslutande ”Nobody Cries” bjuder på ett harmlöst men skönt ledmotiv till höstens små rörelser.

Bra, men intetsägande.