Jag åkte till Emmaboda i somras. Det var länge sen nu. Konstigt nog känns minnena ganska färska. Just nu känns det som att det var min sista Emmabodafestival på länge. Jag hade kul men inte så sjukt kul som jag brukar. Vet inte om det berodde på sommarens pissiga väder, den dåliga biljettförsäljningen eller att min väns tält blev rånat 2 nätter i rad. Stämningen var faktiskt rätt låg. Man ville mest hem hela tiden. Ok, inte hela tiden.

På torsdagen vilade vi till bakom mixerbordet till Skogsscenen. Shoot Charlie, en demoakt värmde upp scenen under tiden och gjorde det nog rätt bra dessutom. Moneybrother gjorde strax därpå en rätt ljummen spelning med dåligt ljud och trist inlevelse. När jag ser Anders Wendin ska det fan kännas i hela kroppen. Det gjorde det inte. Anders ägde förra sommaren, den här sommaren ägdes helt klart av Marit Bergman. Hon var som vanligt sjukt proffsig och glad och hennes musik sprider verkligen glädje. Det är galet att se hur mycket hon utvecklats under åren. Sen sprang jag på en sanning; sjukt bra Sounds Like Violence har funnits i evigheter. Niccokick däremot, har kommit till på senare tid för att Andreas skulle ha någonstans att göra av sina hits! Jag trodde typ det var tvärtom… Men tro inte att SLV inte svängde. Ojojoj. Det gjorde det. Blonde Redhead avslutar min kväll, det är skitbra, klubbigt och röjigt. Kvällen fulländas.

På fredagen ser jag Suburban Kids With Biblical Names när jag just kommit tillbaka till festivalområdet med förlängda armar och trötta fötter efter en shoppingpromenad till stan. Vi sitter i solen och lyssnar när de framför sin väldigt melodiska, brittiska pop. De påminner mig om Comet Gain blandat med mjukheten hos Graham Coxon. Finishing School är som vanligt jättebra. De är så säkra och rutinerade att det ibland nästan blir lite tråkigt. Har man skivan kunde man nästan stannat hemma eftersom de inte tillför så mycket live. Love Is All är oerhört mycket bättre än när jag såg de sist. De har vuxit till sig men är trots det lagom busiga. Shout Out Louds är bäst. Jag och Ed Green konstaterar faktum. De är helt enkelt proffs på att bygga pophits. Många verkar ha svårt att erkänna det men det går inte att förneka. Emmaboda erkänner glatt och bara älskar! Bring Me The Fucking Riot… Man gör en underbar show i skogen med storhövdade motorcyklistdansare och galet ös. Även här kan man skönja en stor utveckling sen förra året. Kaito är ett modernt Yeah Yeah Yeahs. Det är väldigt smart och bra. Snyggt och svängigt. Hårt och rått. Tufft och utan pardon. Som bekant är bob hund och likaså självfallet Bergman Rock Emmabodas gudar. Det är en intensiv spelning de gör på fredagsnatten och jag och en vän lyckas till slut ta oss längst fram och inser på nytt hur häftigt det är att stå där. En sån makalös upplevelse. En annan vän står och hoppas på bob hund-låtar men njuter ändå av det faktum att Tomas och gänget står på scen och är världens finaste band.

På lördagen kommer jag försent till Piotor och förbannar att badandet drog ut så på tiden. Fast i efterhand vet jag att det var värt det. Hip Whips spelade en sprallig spelning på underbara festivalen En ljummen i gräset veckan innan Emmaboda och jag måste säga att de visar upp sig från sin bättre sida den här gången. Deras rock värmer. Här finns dock fortfarande gott om komiska utspel och hysterisk sång. Seven Feet Four röjer fett och man börjar bli varm ikläderna inför kvällen. Något som däremot inte fungerar som det ska är ljudet under Radio Depts spelning. Ingenting funkar och de lovar att komma tillbaka nästa år igen. Alla hurrar. Ane Brun gör en sjukt bra spelning, samma sak med David & the Citizens på ängen. Man var medveten om att det kunde dröja tills man får se dem igen och njöt nog därför lite extra. Jens Lekman var också såklart toppenbra med sitt storband och Göteborg regerade rätt hårt sen när även Silverbullit gick på scen och verkligen dammade av våra trötta festivalblickar och fick oss att hoppa och skaka på allt som går att skaka. Skivan kommer snart, håll ut!! The Unicorns avslutar mitt Emmaboda och gör det förbannat bra. Tre, jag tror att de var tre, spralliga, poppiga, rockkillar är grymt koola och inspirerande.

Fan, man borde kanske åka nästa år igen ändå. Fatta hur mycket man missar annars.