Ett återförenat Wu-Tang Clan kändes faktiskt riktigt lockande i somras, trots att det var ganska länge sedan de var på topp. Kanske var det den där känslan av sista chansen som kittlade?

För oss som trots allt missade spektaklet, men kanske framför allt för er som var med, kommer nu minnesmärket. Den sanktionerade liveupptagningen från konserten under Rock The Bells-festivalen i San Bernardino, Kalifornien.

Och ja det är hela klanen. , inkluderad.

Fokuseringen är det bitvis lite si och så med. De nio far runt som tjurar på vårens första grönbete och pladdrar ibland i mun på varandra som en hel syjunta. Åtminstone till en början. Ju längre showen pågår desto säkrare blir framförandet. Kanske behövde de bara bli varma i kläderna? Känna att publiken var med dem?

Eller så är det den knäckande öppningen som gör dem övertända. ”Bring da Ruckus”, ”Da Mystery of Chessboxin'”, ”Clan in da Front”, ”C.R.E.A.M.”, ”Wu-Tang Clan Ain't Nuthin' Ta F' Wit” är de första fem och klaras av på under tio minuter. Ni fattar att det inte handlar om några fullängdsversioner direkt.

Ja, vi snackar om ett ”största hitsen”-set. Det mesta hämtat från de gyllene åren.

Att versionerna sen kanske inte är så där himlastormande bra alla gånger känns på något märkligt vis nästan oväsentligt. Det är extremt underhållande att skruva upp, skruva upp, skruva upp volymen tills högtalarana (eller i ärlighetens namn oftast hörlurarna) når öronsprängande nivåer (man måste ju tänka på grannarna).

När det är som allra bäst (sista tredjedelen) är det direkt världsfenomenalt (som metall-Tomas skulle ha uttryckt det).

Det är en skiva som mår bäst på riktigt hög volym. Då sprutar testosteron ur membranen. Det är ren och rå energi. Ibland kan det räcka riktigt långt.

Till och med för Wu-Tang Clan när året är 2004.