De döda bröderna från Schweiz är tillbaka med ett tämligen lågmält soundtrack till en film som handlar om en åttiofemårig tatuerare med legendstatus. De har tagit med sig tuban, banjon, dragspelet och pianot. De har lånat med sig Die Zorros orgel och en sån där flöjt man drar i. Nån sparkar liv i en gammal tramporgel.

Oftast är det lågmält, men ibland sprakar det till. Döden spritter fortfarande av liv och jag blir lätt galen av att lyssna på den här skivan. Dead Brothers plockar fram urkraften ur begravningsmusik, jazz och klezmer. Sätter upp showen på en nedrökt och sunkig teater tillsammans med några avdankade varietéartister och skapar något fantastiskt.

Ett soundtrack till en film, förvisso. Men också ett ledmotiv till vardagen. En gråkall höstdag i ett litet land i norra Europa.