Hela grejen andas värme. Jag känner den. Min skrivande kollega Peter Dahlgren kände den på ”Seven Swans”. Sufjan Stevens visar upp det redan på förpackningen. I det som omgärdar innehållet. Det ger mig en helhetsupplevelse som stöttar upp skivan då musiken är för dålig.

För det händer. Ibland sjunker mitt intresse snabbare än en drogad fiskmås. När Sufjan och hans vänner blir för uppspelta. Då arrangemang och teorier känns viktigare än vilja. Minimalisten i mig tar över och hoppar vidare till nästa spår. Som är så oändligt mycket bättre.

När bitarna faller på plats och Sufjan Stevens tro och kärlek ges fritt spelrum. Oftast i de enklaste låtarna. Där ett piano får räcka som uppbackning till sången. ”Flint (For The Unemployed And The Underpaid)” är en spröd historia som består av just detta. Och ett blås som ger låten en nästan sakral stämning. Samma sak i ”For The Widows In Paradise, For The Fatherless Ypsilanti”, men med banjo istället för piano. Det återkommer i fler låtar. En känsla av kärlek, värme och tro på människan. Dramatiska och långsamma låtar, glädjande och ljusa.

Som helhet blir det lite för mycket knas på den här skivan. De här sjutton låtar tar mig inte längre än till Michigan. Men fem av dem tar mig mycket längre. Och får mig att vilja ha mer.

EP-formatet, kamrater. Vägen till himlen.