Om jag bortser från att inledande nationalsången ”Lena Anthem” är ganska tuff och ”Det nya Europa” är en snyggt Pet Shop Boys-influerad dänga tycker den här skivan är ganska aptrist. Egentligen innehåller den bara massa mogendisco och Orup-schlager som vi hört om och om igen i snart tjugo år. Den typen av musik som dammat av Melodifestivalen och gjort Christer Björkman till SVT:s guldgosse fem veckor varje vår.

Fem veckor.

Resten av året känns musiken trist, förutsägbar och halvhjärtad. För mig åtminstone. Men, det är ju inte jag som är tänkt köpare. Min åttaåriga dotter tycker Lena Philipsson är astuff och älskar några av de här låtarna högt just nu. Därför lyssnar vi på skivan ganska ofta hemma hos oss.

Jag brukar gå och göra något annat när de två första låtarna är klara. Och absolut när lågvattenmärket, som är Lenas version av ”Min mor sa till mig”, väller fram ur högtalarna som tjock, svart och gifig rök. Den talar helt och hållet för sig själv. Svängig som en sjutumsspik. Välkommen som ett skavsår. Lika trött som en bitter och cynisk skivrecensent.

Det gör ont.