I anslutning till en recension av en helt annan artist var det en besökare som gav en tvåordsrecension av The Cures nya album. Omdömet löd just så: bögigt bajs.

Men vi återkommer till det.

Först måste jag säga det här: jag gillar The Cure. Som fan. ”Disintegration” är ett av de bästa album som spelats in. Dessutom har Robert Smith knåpat ihop fler odödliga poplåtar än de flesta andra hinner med under en livstid. Som om inte det vore nog finns det få som skriver texter fyllda med lika mycket övergiven smärta som just Robert. Och hans röst, herregud, hans röst. Jag vet inte ens hur många mörka nätter jag haft Robert Smiths röst som enda sällskap.

The Cure är ett av världens bästa popband. Någonsin.

Jag är dessutom en av dem som gillar The Cure mest från ”Head on the Door” och framåt. Faktum är att jag rankar förra albumet ”Bloodflowers”, tredje delen i ”Pornography”/”Disintegration”-trilogin, som ett av deras bästa album.

Ja. Jag såg fram emot ”The Cure”. Det första album som fått bära gruppens namn under deras mer än tjugo år långa karriär.

”The Cure” förtjänar inte sitt namn. Någonstans.

Till skillnad från, vad det verkade, majoriteten av The Cures fans hade jag inget problem med att Ross Robinson (Korn, Slipknot, At the Drive-In) valts som medproducent. Oväntade möten har förvånansvärt ofta, eller kanske just därför, burit frukt inom popmusiken.

Så här med ”The Cure” i handen visar det sig att majoriteten av The Cures fans hade rätt. Jag borde ha varit orolig.

Det dröjer nämligen ända till låt nio (”Taking Off”) innan de klassiska The Cure-ingredienserna får plats på scen. Ett The Cure-keyboard, en akustisk The Cure-gitarr och en poppigt malande The Cure-bas. Ett The Cure på prozac-humör. Men fram till dess är ”The Cure” en enda plågsam resa.

Det är också därför ”The Cure” knappast kan sägas vara ”bögigt bajs”.

Vad The Cure förvandlats till på sitt senaste album är så långt ifrån alla stereotyper kring manlig homosexualitet man kan komma. Det är långt till alla slags finkänsliga nyanser. Det är långt till trallvänlig tuggummipop. Det är långt till alla former av känslor av övergivenhet, desperation, kärlek. Att slita upp bröstkorgen och blotta sitt innersta på ett synnerligen omanligt sätt. Kort sagt allt som varit kärnan i The Cures musik. Vad vi istället får är dess raka motsats. Orgier i bredbent och skinnjackeklädd arenarock av allra sämsta sort (kom ihåg: vi pratar fortfarande stereotyper här). Någonstans verkar mottot vid inspelningen ha varit att om alla i bandet maxar förstärkarna och hamrar så hårt de bara kan, vilket i Roberts fall innebär att skrika så mycket han bara kan, så glömmer folk bort att vi den här gången faktiskt inte har några melodier.

Få människor kan piska upp sin röst till brytningspunkten på samma ryggmärgsilande sätt som Robert Smith. Så är det bara. Men att höra honom yla mer eller mindre oavbrutet i mer eller mindre 50 minuter är faktiskt inte roligt.

Detsamma gäller musiken. The Cure har byggt en stor del av sin magi på bombastiska och massiva ljudväggar, men någonstans i mitten har det alltid funnits en underbart övergiven och varm melodi som pulserat likt ett hjärta, brustet eller bultande. Den dynamiken finns ingenstans att finna på ”The Cure”.

Första gången jag lyssnar igenom ”The Cure” håller jag på att stänga av skivan i förtid. Ge upp. Kasta bort skivan och låtsas att den aldrig funnits. Men så rullar avslutande ”Going Nowhere” igång i mina högtalare.

Den börjar med samma klockspel som ”Pictures of You” och jag är väl egentligen såld redan då. Mil från resten av albumet levererar Robert och de andra en underbart vacker ballad, en kusin till ”Bare” eller ”Apart”. En sådan ballad som bara The Cure kan leverera. Jag ser framför mig hur bandet gemensamt hinkade ut Ross genom studiodörren och sedan kröp nära, nära intill mikrofonerna.

”So tell me that you love me again
Tell me that you care
Oh tell me that you love me again”

Efter inte ens tre och en halv minut är det över. Den enda riktiga behållningen på ”The Cure”. Den enda låt på skivan som faktiskt förtjänar att vara med på ett album med ett av världens bästa popband.

Bögigt? Nej. Bajs?

Tja…

Jag kan låtsas hur mycket jag vill. Blunda för verkligheten. Det förändrar tyvärr ingenting.

The Cure har spelat in sin första skitdåliga skiva.