Sizzla är en av alla de moderna reggae-artisterna jag sökt en öppning till. Mängden skivor karln släpper ifrån sig är överväldigande på gränsen till utestängande. Delvis därför har jag aldrig vågat mig på ett köp (trots att jag skrivit upp ett par titlar på lappar jag ibland burit med mig i plånboken). Ifjol kom en bedrövlig liveskiva min väg och efter den minan valde jag att låta honom husera i frid ett tag till.

Det var därför med ganska lågt ställda förväntningar jag stoppade ”Jah Knows Best” i spelaren. Den spann ett varv eller två utan att fästa och placerades i högen med skivor att ge en andra chans vid senare tillfälle (dagens i-landsproblem, jag vet).

När jag nu några månader och en period där reggaen och raggan fått lite mer plats i musikmixen i mitt liv passar den bättre. Sizzla gör här framför allt ganska traditionell dancehall ragga. Han leder inte packet här. Grundmaterialet (rytmerna med andra ord) känns lite för ofta lite för slappa. Generellt är tempot lite väl gubb-försiktigt. Ett problem eftersom det känns som om Sizzla faktiskt siktar mot dansgolvet med de här låtarna för att konkurrera med de unga och hungriga valparna. Då krävs mer galenskap och kraft än Sizzla mäktar med.

Roligast blir det när han låter rösten gå ner så där riktigt djupt och orden stöts fram med ett bröligt toastande över asketiska rytmer med vassa digitala ljud (som i ”Rise Them Nature”). ”I Myself Know” med ett plågat pianokomp på ett kallt hiphopinfluerat handklappsbeat och en klagande Sizzla som kvider och lider hör också till skivans höjdpunkter.

Ett par av låtarna blir nästan så där riktigt turistreggae-onda med läskiga gitarrer eller insmickrande fegt blås.

Värt att notera är kanske att Sizzla (enligt den medföljande pressreleasen) gör sin första cover någonsin när han tar sig an Bob Dylans ”Subterranean Homesick Blues”. Att den inte påminner det minst om originalet är väl ingen skräll. Sizzla gör en enmarkerad version som mest är sommarglad och ett av skivans snällaste spår.

Jag kommer förmodligen att spela den här skivan då och då, men det är fortfarande roligare att lyssna på Vybz Kartels fjolårsalbum en gång till (not till mig själv: glöm inte att leta upp ”Ragga Ragga Ragga 2004″, nu är det bekräftat att Vybz-dominansen där inte kan räknas som ett problem).

Å andra sidan är jag lite sugen på att höra en skiva med Sizzla som är riktigt bra nu.