Årets upplaga av Gates of Metal var inte alls lika välbesökt som förra året, likt de flesta andra festivaler denna sommar antar jag. Till er som inte var där: er förlust.

Gates of Metal anno 2004 är nämligen ett rejält uppsving från förra årets upplaga som ändå var helt okej. Området var i år mycket trevligare, även om det känns lite klaustrofobiskt stundtals, speciellt under Within Temptation, som bara var tråkiga att se och höra på. Det var nästan roligare att se basisten och gitarristen jogga runt fotbollsplanen innan spelningen, vad det nu skulle vara bra för. Det blev ändå en välbehövlig paus och en sväng till bilen för att byta om från shorts till långbyxor i kampen mot de mygg som så smått började dyka upp och den förmodade kylan som var i antågande.

Var förra året mer scen, mat, tröjor och öltält så var det ungefär samma sak i år, fast lite mer och lite intressantare. Trevligare, som sagt. Byfolket var där med smålandsrullar, något som jag inte minns från förra året. Öltältet var i år utbyggt så att det gick att sitta utanför på bänkar, vilket var skönt under de varma eftermiddagstimmarna. Och tröjnasarna var något fler och hade med sig intressantare grejer på galgarna. Själv investerade jag i ett linne med Cradle of Filth-loggan broderad på bröstet.

Banden då? Det var väl ändå därför vi var där, inte för att hänga på öltält eller köpa tröjor? Det är helt korrekt, även om de två andra elementen också är ganska centrala för hårdrockskulturen.

Första bandet ut var Finspångs Facebreaker. Gammal hederlig svensk death metal kan man sammanfatta det hela med. Dubbeltramp och tvåtakt, fläskiga riff och brölsång. Klart det var bra! Gamle Edge of Sanity-bekantingen Roberth Karlsson anför bandet på ett bra sätt och det blir mycket röj och fladdrande hårmanar inne på Stora Dans. En mycket lyckad öppning för mig på den här kvällen. Fast ljuskilllen hade gärna fått dra ner på de ljusa lamporna som var riktade mot publiken, det blev lite mycket av den varan. Att bandet endast har en singel och en fullängdare i bagaget märks inget och jag skulle blli förvånad om vi inte får höra mer av dessa herrar, som dessutom verkar trivas som fisken i vattnet på scenen.

Därefter var det Meshuggahs tur att kliva på stora scenen, men då det är tredje gången jag ser norrlänningarna i år blir det på håll denna gång, sittande på en bänk. Endast ”Future Breed Machine” beskådas från publikhavet och jag är inte lika imponerad av dem som kompisen Calle som står med gåshud.

Vi fördriver tiden lite tills det är dags för Finntroll att inta Teaterladans scen. Och vilket röj det är! Det är småfullt i ladan redan när de går på scenen och efter det bara fortsätter det att strömma in folk. Att se människor som röjer och headbangar ända bak till mixerbordet hör sannerligen inte till vanligheterna. Troligen den mest välbesökta konserten i Teaterladan denna dag. Tyvärr är ljudet allt annat än bra, även om det blir bättre när jag ställer mig utanför på sidan efter en handfull låtar. Dessutom gläfser sångaren lite väl mycket för min smak och låter inte alls som på skivan, fast det kan ju vara ljudet som spelar mig ett spratt.

En hundrafemtiogrammare senare hör jag slutet på konserten sittandes i gräset utanför Teaterladadan och konstaterar att de kört i ganska exakt en timme. Sista låten är ”Segersång” och extranumret blir ”Bastuvisan”. Bästa låten av de jag hörde var ”Trollhammaren” och det var en av låtarna som hördes utanför ladan. Polaren Martin befann sig dock längst fram i mitten och bedyrade att det var det bästa han har sett och såg enbart frågande ut när jag påpekade den dåliga ljudkvalitén.

Krocken mellan Sentenced och Arise vanns av Arise i samma ögonblick som jag hörde skönsången från Teaterladan och vi såg några låtar med Arise sittande på räcket inne på Stora Dans. Inget som fastnade direkt, utan vi tog en kopp kaffe i väntan på att Morbid Angel skulle gå på stora scenen. Att det var en hög konsert stod klart så fort Pete Sandoval trampade igång dubbelkaggarna, då varje trumslag känds rent fysiskt från PA:t. Och det blev ju en del slag under den en och en halv timme långa konserten…

Veteranerna bjöd på ett blandat set från alla skivorna tror jag bestämt. Gamla klassiker och nya bekantingar varvades, och allt låter jävligt mycket old school death metal på amerikanskt sätt. Tvära kast och taktbyten. Gnissliga gitarrsolon. Och det är en mäktig konsert. De vet vad de går för och manglar på finfint, även om trummorna gärna hade fått sänkas en aning.

Publikresponsen är bra från de som är där, fast efter hand så droppar fler och fler av och framåt slutet undrar jag om inte Teaterladan hade varit mer passande för det är ganska glest mellan raderna. Death metal är inte för gemene man och ett så extremt band som Morbid Angel drar kanske inte så stora skaror år 2004, vad vet jag. En bra spelning var det hursomhelst och då jag såg dem för första gången är jag helt klart nöjd, precis som Steve Tucker lovade i ett mellansnack. Synd att jag inte fick höra ”Maze of Torment” bara.

I stil med resten av dagen så byter banden av varandra i rask takt, varför vi genast efter Morbid Angel sneddar över till Teaterladan för att se tyska Sodom, kvällens sista konsert då finska power metal-bandet Stratovarius lockar föga. Sodom harvar tvåtaktsthrash och har så gjort sedan urminnes tider känns det som. De vet hur slipstenen ska dras och ger järnet. Jag tror också att de kände sig väldigt välkomna på svensk mark då publiken skanderade ”Sodom! Sodom! Sodom!” så fort låtarna tog slut. En lite kort konsert men kanske lika bra det för nu börjar tröttheten sätta in så smått och med tanke på att jag skulle köra sju mil hem på natten så masade vi oss iväg mot bilen efter trettiofem minuter när Tom Angelripper annonserade att det var dags för sista låten.

Sammanfattningsvis var det en mycket trevlig dag i Hultsfred, där regnet lyckligtvis lös med sin frånvaro trots hotfulla skyar stundtals. Att det musikaliska utbudet breddats till i år var ett bra drag och det är bara att konstatera att ett besök på Gates of Metal är lika självklart som mjölk i kaffet.