Ola poppar Pet Shop Boys

Lördag. 31:e juli 2004. Klockan 01.00, Östersund.

När det här skrivs håller jag på att packa väskan och mentalt förbereda mig inför den alldeles för långa bussresan upp. Upp för att ännu en gång se världens bästa popgrupp livs levande på en scen framför mig. Det blir den femte gången i ordningen.

Förra gången de stadsfestivalspelade blev det en enda lång hitkavalkad. Jag gissar att det inte blir annorlunda den här gången. Inte mig emot.

Om du är i krokarna tar du dig självklart dit. Okej?

En rapport från konserten blir det naturligtvis när jag kommit hem. Tills vidare roar jag mig med att plocka ihop en bland-cd. Solen skiner och Pet Shop Boys väntar runt hörnet. Just därför blev det 76 minuter med de mest prozacstinna låtarna duon knåpat ihop. Åtminstone de som gör mig på bäst humör just idag.

Så här blev det. Varför just den ordningen? Säg det.

01. ”We're the Pet Shop Boys” (B-sida, ”Miracles”, 2003)

---

Egentligen räcker det ju med omständigheterna för att få mig på gott humör. Pet Shop Boys gör en cover av My Boy Robot hyllning till, just det, Pet Shop Boys. Stor humor. Dessutom är den där knorrande syntslingan som vräker sig in helt oemotståndlig. ”In my heart / we're the Pet Shop Boys”. Jodå. Så är det.

02. ”Miserablism (Electro Mix)” (B-sida, ”Was It Worth It”, 1991)

---

Det vore fel att säga att jag och PSB:s val av remixare under större delen av nittiotalet varit helt i samklang. Snarare tvärtom. ”Disco 2″ är en sorglig sammanfattning av deras många felval. Men när Moby fick äran att bygga om ”Miserablism” blev resultatet inget annat än hypnotiskt. Ambient techno av allra djupaste, själfullaste och mest suggestiva sort.

03. ”My October Symphony” (”Behaviour”, 1990)

---

Ännu en låt som inte alls hör hemma på en samling över Pet Shop Boys mesta glädjeexplosioner. Istället sjunger Neil en hjärtskärande vemodig text om den desillusionerade kommunisten som nu precis sett den värld han kände bokstavligen talat rasat framför hans ögon. Men tillsammans med det Tyrrel Corporation, sena Style Council och sena ABC skapade utgör ”My October Symphony” höjdpunkten i den icke-existerande genren Northern House. Oooo-ooo-ooo-kören, gitarren, det rullande beatet, den sagolikt vackra cellon och det vemodigt försiktiga housepianot. ”Being Boring” i all ära, men ”My October Symphony” är vissa dagar den låt jag helst tar med mig från ”Behaviour”. Självklart är den ett måste för alla som insett att ”Being Boring” är en av nittiotalets absolut största låtar.

04. ”Flamboyant (Tomcraft Extended Mix)” (Singel, 2004)

---

Under sin karriär har Pet Shop Boys förstås också avfyrat några cyniska betraktelser av branschen och människorna omkring dem. Ironin, ni vet. Och även om de här låtarna är en försvinnande liten del av deras katalog går det inte att förneka att texterna är små mästerverk. ”Every actor needs an audience / Every action is a performance / It all takes courage you, you know it / Just crossing the street / well, it's almost heroic / you're so flamboyant.” Att ”Flamboyant” dessutom finns i en gammal hederlig extended-mix är bara ytterligare ett bevis på att ”Flamboyant” är mer 2004 än det mesta som skådat dagens ljus i år.

05. ”Up Against It” (”Bilingual”, 1996)

---

Den här pärlan från gruppens sorgligt förbisedda ”Bilingual”-album borde inte finnas med här. Visst, flera av låtarna här är milt sagt tveksamma med tanke på texterna, men ”Up Against It” är särskilt fel. ”Long after the war has ended / we're still in fatigues.” Sällan har bitterheten när kärleken sedan länge brutits ned till hat skildrats så koncentrerat. Men det är något med den solskensdränkta melodin som alltid får mig att le inombords, den sträva smaken till trots. Visst, det plastigt italienska house-pianot och den spanska gitarren gör sitt till.

06. ”Jack the Lad” (B-sida, ”Suburbia”, 1986)

---

”Don't let them try to restrain you / this is your only religion / Don't let them try to detain you / you're not the only fool.” Då, 1986, duggade gliringarna om hur man kunde gilla Pet Shop Boys tätt. Alltifrån deras sexuella läggning till det faktum att de bara gjorde innehållslös och massproducerad hitmaskinsskräp för människor som bara köpte en skiva om året. Gliringar som fortsatte långt in på nittiotalet. ”Jack the Lad” i allmänhet och de här textraderna i synnerhet var en oas när världen omkring trängt in mig i ett hörn. Fortfarande finns det inga poptextrader som bättre sammanfattar min maniska kärlek till musik.

07. ”New York City Boy (Radio Edit)” (Singel, 1999)

---

Jamen, självklart. Allt, precis allt, med det som gjorde New Yorks discoscen till världens mest glittrande discokula. Pianot! Stråkarna! Village People-kören! Fyrfyran! Breaket! Refrängen!

08. ”Miracles (Extended Mix)” (Singel, 2003)

---

När jag tittar igenom listan upptäcker jag att en förvånansvärt stor del av låtarna kommer från senare delen av duons karriär. Kanske har de blivit lyckligare med åren, vad vet jag. Det jag däremot vet är att de 2003 spelade in sin kanske allra mest kärlekssprudlande låt med ”Miracles”. ”Clouds drift away when they see you / rain wouldn't dare to fall near you here / Miracles happen when you're around”. Det stora i den lilla kärleken har kanske bara uttryckts bättre i Everything But the Girls ”Missing”.

09. ”Before” (”Bilingual”, 1996)

---

Sorg och glädje. Glädje och sorg. De flesta riktigt stora dansgolvsklassiker innehåller båda motsatserna. Samtidigt. En melodi som dansar mitt under dansgolvets mest färgsprakande discokulor medan texten står och gråter i ett hörn. Eller tvärtom. ”There's a story of a man who loved too much / he ended up inside a prison cell / You got to want to give to get it / or you can land up in the same suspicious hell”. Osäkerhet. Ensamhet. Förvirring. Svartsjuka. Men så spricker molnen upp och solen exploderar in i ditt liv. ”One day when the phone starts ringing / you'll answer to the words you're longing for / No tears, no trade, no prison cell / Whatever you need, he will return more / It's happened before”.

10. ”It Must Be Obvious” (B-sida, ”So Hard”, 1990)

---

”We're meant to be friends / that's what it says in the script / is it really the end / if sometimes I stray just a bit?” Jag har sagt det många gånger förut. Jag säger det igen: Kärlek. Det är vad Pet Shop Boys handlar om, mer än något annat. Alla som säger något annat ljuger. ”From my head to my toes / I'm in love with you / do you think it shows?”

12. ”Home and Dry” (”Release”, 2002)

---

Jag minns att jag tyckte att första singeln ut från ”Release” lät milt sagt blek när jag först hörde den. Men den växte. Som den växte. Att den dessutom innehåller en av de bästa textrader som skrivits gör inte saken sämre: ”There's a plane at JFK / to fly you back from far away / All those dark and frantic / transatlantic miles”. Genialiskt enkelt.

12. ”Love Comes Quickly (Shep Pettibone Mastermix)” (”Disco”, 1986)

---

Jag erkänner. Jag ljuger om jag säger att jag har ens det minsta uns distans och objektivitet till den låt som på allvar fick mig att inse att Pet Shop Boys var världens bästa grupp våren 1986. Men varje gång får jag samma rysningar i hela kroppen. Varje gång spricker jag upp i ett fånigt leende. Varje gång när Neil glider upp i sin falsett finns det liksom inte längre något att diskutera. ”Sooner or later / this happens to everyone, to everyone.”

13. ”One and One Make Five” (”Very”, 1993)

---

Den som uppfann det italienska house-pianot gjorde världen en större tjänst än han eller hon förmodligen kunnat ana. Åtminstone min värld. Det finns få saker som kan injicera lika mycket kitschigt glädjebubbel i en låt som just ett italienskt housepiano. Ovanpå den glittrande ytan har Neil förstås skrivit en text om svartsjuka, rykten och otrohet. En mer naiv ”So Hard”, om man så vill.

14. ”Your Funny Uncle” (B-sida, ”It's Alright”, 1988)

---

Jag kommer aldrig glömma när lågmälda ”Your Funny Uncle” blev det milt sagt oväntade sista extranumret i deras Globen-konsert 1991. Längre fram under turnén hade ”Being Boring” till sist växt till sig efter den lätt floppartade singelförsäljningen och folk började efterfråga låten, som inte ens stod på låtlistan under deras Sverige-spelning det året. Därefter blev den konserternas majestätiska final. Men såhär i efterhand ångrar jag inte att vi i Globen fick höra en magisk version av just ”Your Funny Uncle”. Då som nu fyller den mig med obeskrivlig värme. Den får mig att le. ”Being Boring” har jag hört varenda gång jag sett dem sedan dess. ”Your Funny Uncle” kommer jag sannolikt aldrig mer få höra dem framföra. ”Fyra bröllop och en begravning” koncentrerad till två minuter och femton sekunder.

15. ”It's Alright” (”Introspective”, 1988)

---

Självklart måste ”It's Alright” avsluta. I den makalösa versionen på ”Introspective”. Att det var Sterling Void som spelade in originalet är en mindre bagatell, det här är Pet Shop Boys låt. Apartheid, förtryck, orättvisa, frihet, en bön om en bättre värld och dans dans dans i en nio minuter lång glädjegospel som svänger mer än alla baptistkyrkor i hela den amerikanska södern. För musiken kommer alltid finnas här. Musiken kommer alltid ge oss styrka. Och jodå. Visst är det ett italienskt house-piano som kantorn spelar på.

Någon gång ska jag sätta samman den stämningsmässiga motsatsskivan. En skiva där Chris kommer att få en stor del av utrymmet.

Om jag nu bara kan masa mig iväg och se Pet Shop Boys remix av ”Pansarkryssaren Potemkin” så är min höst räddad. Ja, plus tributgalan till Trevor Horn då. Sen är jag nöjd. Ett tag.

Till dess ses vi i Östersund.