Italienaren Nicola Conte har under ett par år släppt ifrån sig lätt electronicafärgad loungejazz som fört tankarna till tyska agentfilmer från sjuttiotalet. Att han inför sin kommande skiva kontrakterats av legendariska Blue Note måste vara något av en pojkdröm som går i uppfyllelse.

Redan tidigt under konserten förklarar Nicola Conte att det vi hör är jazz helt utan frågetecken och att det är en stor ära för honom att spela i Belgien, hans stora idol Francy Boland. Han berättar på knagglig engelska hur saxofonistens väska försvunnit under resan och att det är därför han inte bär kavaj.

Koolast i bandet är trummisen som är perfekt italiensk i kortärmad ljusgul skjorta. Conte själv är charmigt disträ och rufsig.

Kanske är det skivbolagsbytet som är anledningen till att Conte renodlat och klivit ut som fullfjädrad jazzbandsledare. För nu handlar det om mjuk jazz som låter som om den vore spelad på 50-60-talet på någon exklusiv europeisk klubb. Men han lånar fortfarande in amerikanska element i musiken, kanske framför allt från syd- och latinamerika. Han bjuder upp till ett par sköna jazzvalser. Vi får, så klart, en dos bossa. I någon låt lyckas basisten smeka ut basgångar som får mig att tänka på Koop. En låt är influerad av Kerouac och ”Dharma Bums”.

Medan Conte själv nöjer sig med att spela försiktiga knappt hörbara ackord på sin röda gitarr spelar övriga ut hela registret. Framför allt imponerar de båda blåsarna med snygga melodiska solon. De stjäl showen på ett vis som gör att publiken ofta glömmer bort att applådera pianistens ofta lika vassa insatser.

Det enda som förtar upplevelsen är den småtråkiga sångerskan. Hennes röst är helt enkelt för tråkig på ett misslyckat skolat vis. Annars är det en mycket trevlig stund Conte och hans musikanter bjuder och jag ser redan nu fram mot skivan som ska komma senare i höst.