Klockan åtta står skramliga hilllbillyrockarna The Accidents på scenen i den lilla dansbanan som kallas Lyran. Röjig och enkel punk som gjort tidsresan och vaknat upp under 50-talet. Pang på pungen och utan krusiduller. Med en snabbt svettig Kid Kreole och en strålande lycklig D. Vacuum längst fram vinner de enkelt publikens hjärtan och när ordinarie set avslutas med ett regn av rosor har de flesta kapitulerat för längesen. Exakt hur det lät kan du höra själv såsmåningom. Hela konserten bandades och ska enligt D. släppas som skiva.

Foto: Emma Svensson (rockfoto.nu)

Att The Soundtrack of Our Lives är spelsugna råder inga tvivel om. Ebbot far runt på Vintergatans scen glatt leendes och bandet vrider ur sig hit på hit varvat med lovande nya låtar. Jag ser början och slutet. Festivalmättnaden börjar göra sig påmind och jag behöver en paus. TSOOL spelar hur som helst så pass länge att My Dying Bride, som ska spela på bredvidliggande Apollo, inte kan börja förrän tio minuter efter utsatt tid.

Foto: Emma Svensson (rockfoto.nu)

Själv springer jag tillbaka till Lyran igen för att se C.Aarmé. De levererar en sedvanligt intensiv och kort spelning som svänger hejdlöst. Tyvärr är sången på tok för lågt mixad och dränks ofta av gitarr, bas och trummor. Och att inte få Jessie Garons sång påfrestande mitt i nyllet förtar lite av charmen med bandet. Så trots att de är bra är jag inte mer halvnöjd.

Hinner sedan med slutet av My Dying Brides spelning och det låter rätt ok. Möter en lyckligt leendes Tomas efteråt som säger något om fenomenalt. (Jag lämnar till Tomas att lämna en mer detaljerad rapport.)

Foto: Emma Svensson (rockfoto.nu)

Kraftwerk.

Att tyskarna är kvällens och hela festivalens höjdpunkt har det väl aldrig varit någon diskussion om. Området framför den största scenen är packat konserten igenom. Och det är en mäktig upplevelse. Bandet stapplar klassiker på varandra. Det är både visuellt och musikaliskt enastående. En mäktig helhetsupplevelse som på många sätt överträffar allt jag sett under de tre dagarna i Arvika. Skönt att det kom sist, annars hade mycket av det jag verkligen gillat förmodligen känts aningen svalare. (Ola kommer förmodligen med mer utförliga kommentarer senare.)