Tomas släpar med mig till Andromeda för att se för mig obekanta Disco Volante. Han lockar med actionrock och eftersom jag tjatade hela förra årets festival om att få en endaste liten dos skitig rock n roll känner jag mig nödd och tvungen att bjuda till.

Jannicke H sparkar igång det hela med ett riff som hämtat från Mötleys finaste år (dvs runt ”Too Fast For Love”). Därefter är det gaspedalen rakt ner i metallen och rått tryck i 25 minuter. Precis så som jag vill ha min skrevigaste sleazerock levererad.

Gibson kan förresten sluta leta efter årets gitarrhjältestipendiat här och nu. Jag har hittat henne en blond rockgudinna med en Les Paul i knähöjd. Rawk!

En matpaus senare är det dags för en av dagens förväntade höjdpunkter: Damn.

Återigen är det en ganska gles skara som samlats framför scenen där det ska bjudas sväng. Sakta men säkert fylls tältet och mot slutet är det ganska välfyllt. Ungefär detsamma kan sägas om konserten vi bjuds. Den börjar försiktigt för att sakta men säkert förvandla Apollo till en funk-kyrka.

Eftermiddagens höjdpunkter är rent utomjordiskt fantastiska versioner av mäktiga släpfunkaren ”Super Power” och en magisk version av ”Stinky Ashtray”.