Jag ger Svenska Akademien en dryg halvtimme av min tid. Det svänger skönt, men kan inte mäta sig med Ayeshas urladdning igårkväll. Efter ett tag tycker jag att det blir lite jämntjockt och att rösterna grumlar varandra mer än de förstärker och går för att styra upp vår arbetsplats istället.

Att säga att Apollo-tältet är särskilt välfyllt när Jonas Kullhammar Quartet tar över scenen något senare vore väl att ljuga, men skaran som slutit upp är desto mer entusiastisk. Efter en småsvår inledning tar sig konserten snabbt och jag byter favoritinstrumentalist flera gånger under varje låt. Jonas Holgersson på trummor och Torbjörn Zetterberg på ståbas är en grym rytmsektion (om man nu kan tala om dem som rytmsektion, båda spelar fritt och solo titt som tätt). Torbjörn Gulz på elpiano väver snygga mönster i musikväven och Jonas själv trycker på med saxofonen på ett sätt som gör att man aldrig slutar överraskas.

När jag efter en kort stund ser hur den scenansvarige står vid sidan av scenkanten och frenetiskt fäktar med armarna med någon form av stopp/bryt-tecken tittar jag på klockan och ser att det gått en hel timme. Underbart känns kort och förmodligen drog kvartetten över minst en kvart. Jag hade minst lika kul som de fyra på scenen verkade ha och de varma applåderna vittnade om att jag inte var ensam om att njuta i fulla drag.