Sist ut (om inte David vinner på maskning) känns det som om det mesta jag såg under torsdagen redan har avhandlats av Ola och/eller Tomas (läs deras texter först alltså). Men några korta kommentarer ska jag ändå försöka klara av.

Monkeystrikes har fått en ny trummis i utmärkta Jens Jansson (Brainpool). Jag har inte hört något av materialet på skiva än, men live lät det i alla fall riktigt bra. Cecilia Nordlund bevisade återigen att hon är en landets stora rocksångerskor och att hon (tillsammans med Stina Nordenstam) är där uppe tillsammans med Björk och PJ Harvey. Konserten hölls föredömligt kort (delvis beroende på bytet av trumslagare) och som allra bäst lät det i sköna ”Hawaii” och avslutande rockmonstret ”I Won't Stop Rock n Roll” (som väl borde vara någon sorts mindre hit vid det här laget).

Alice in Videoland hade det oförskämt enkelt på hemmaplan (ja, inte geografiskt då). Tyvärr speglade det av sig lite i bandets energinivå. De behövde inte anstränga sig mer än nödvändigt för att vinna publikens hjärtan. Glimtvis skitbra, men lika ofta lite oengagerande.

Immortal Lee County Killers var roligare visuellt än musikaliskt. Den skallige trummisen i solglasögon och mustasch var en fröjd att skåda. Den fräcka gitarren på herr frontfigurs mage likaså. Till skillnad från Tomas tyckte jag däremot att orgelkeyboarden fyllde sin funktion och gav bandet ett fylligare sound. Däremot håller jag med om att ett extra mått av galenskap hade gjort trion gott. Nu blev det hela lite för tryggt och snällt för mig. Jag vill ha min blues vildare.

Cradle of Filth var, tja jag hade svårt att ta dem på allvar helt enkelt. Jag stod mest och tänkte på Beavis & Butthead och det är väl kanske inte det godaste av betyg. Lite väl ovarierat är mitt bestående intryck. Tyska metalvrål som motvikt till grövlet blir lite tradigt i längden. Och smattrande bastrummor i all ära, men lite mer variation tack. Det går att få blastbeats att kännas spännande. Så var inte fallet här.

Ayesha med band och Sona framför allt, fantastiskt! (Jag lät bli DJ-seten som pågick i två timmar före konserten och säkert minst lika länge efter. Å andra sidan dansade jag mig svettig så det räckte under tiden Ayesha och hennes vänner stod på scenen.) Fokus låg på det somrigare materialet från ”Jade Fever” och det gjorde sig alldeles utmärkt i livebandstappning. Som allra bäst var det ändå i grymma ”Reggaetengue” när Tristes Tigres gjorde sällskap på scenen, i hårda ”Ghetto Princess” och golvvältaren ”Fire”. Strålande som sagt. Hoppas det inte dröjer till nästa gång.

Avslutade sedan kvällen med korta stopp (två-tre låtar) framför scenerna där flummiga norska instrumentalrockarna Salvatore, norrländske gubbrockaren David Sandström och legendariska kanadensiska industrisynthcombon Skinny Puppy visade upp sig. Ingen av dem lyckades övertyga tillräckligt snabbt för att jag skulle stå kvar särskilt länge. Och eftersom nattens köld började bli hård styrde jag stegen mot tältet och den nyinköpta luftmadrassen.