Jag tänker på färger och former, mer än jag tänker på musik. Ett andningshål. Det är inte en festival, det är en palett. Träden är röda i Rydal. Lampor, visst. Men strunta i det. Träden är röda i Rydal.

Intryck: Rörelse, stillhet, eftertanke, inspiration.

Halva sanningen av Festival Rydal är sättningen. Där Viskan spunnit väven går musiken utanför mönstret. Det behövs inte. Orden behövs inte. Mättnaden från en vanlig festival är långt borta. Akterna har pauser, tankarna får landa. Du får tänka att det är trist, pretentiöst, fantastiskt, nytt, gjort – innan du går vidare. Tack.

Mikael Samuelsson är teatralisk och lite dum. Han citerar Schubert som sa: Det finns ingen lycklig musik, bara musik som gör folk lyckliga. Varken Schubert eller Mikael Samuelsson har hört Le Bombe. Musik kan vara både lycklig och bitter samtidigt. Det är ingen motsats.

Stendec tycker sin spelning var oengagerad ”Vi brukar ju stå upp”. Det spelar ingen roll. Tankarna vandrar ändå, vad annars är meningen?

Sagor & Swing spelar sin sista spelning med ny(gammal) trummis för dagen. Otajt. Men …

Framför allt är tempot skönt. Spelning. Paus. Spelning. Paus. Stress ligger långt från Viskan. Så klart. Dammarna är ju bara öppna på glip.

Max Richter hade med sig två stråkförare. Själv bytte han mellan laptop, keyboard och flygel.

Ett fem timmar långt dj-set avslutade kvällen i Wärdshuset Spinnarens trädgård.