Hur mycket kan det egentligen regna under en dag i Småland?

Jävligt mycket, uppenbarligen.

Lördagen blev, som väntat, årets tommaste dag. De glada nyheterna att Jean Grae ändå skulle spela spolades bokstavligen talat bort av regnet. Dessutom sög det rätt hårt att det blev Pampas.

Valet mellan att dela ut pocket under tälttak eller lyssna på hiphop på Pampas i ösregn blev ju rätt lätt. Ända tills jag fick ett sms som kort och gott löd: ”Kom hit!”

Tack, David.

Inte nog med att Jean lyckas med konststycket att fylla scenen enbart med en mikrofon och en sidekickande DJ, hon lyckas dessutom få den tappra skalan att för en stund glömma bort regnet som smattrar mot paraplyer och regnkappor. Långt mycket bättre än jag vågat hoppas på. Smakproven från nya albumet (ska landa i början av september) lovade också mer än gott. Väl värt att bli dyngsur för.

Promoe lockade däremot inte lika mycket i den väderleken. Inte Petter heller. Tyvärr. Hade gärna hört vad de två gör med sitt respektive nya material.

Efter en lång paus blev det så dags att se Morrissey. Ja. Bara för att ha sett Morrissey. The Smiths är ett av världens kanske fem bästa popband, men jag har ju alltid varit mer av en Johnny Marr-kille. Morrisseys musik på egen hand har mest känts som ett sämre The Smiths, hur bra Morrissey än sjunger.

Och just rösten är det som imponerar mig mest. Att få höra den live för första gången. Att förstå varför så många (jag också) haft Morrisseys röst som nästan enda sällskap vissa perioder. Så långt är allt fantastiskt.

Däremot är verkligen låtarna fantastiskt anonyma i mina öron. Jag lämnar konserten efter en fyra-fem låtar och får höra ”Everyday Is Like Sunday” när jag redan hunnit för långt bort för att vända.

Däremot kan jag inte låta bli att charmas av Morrisseys mellansnack. Vem visste att han hade sån koll på eurovisionsschlagerfinalen?

Freestylers i Atlantis inleder med några toksvängiga d'n'b-spår, strösslade med lite Dizzee-kanter. Sedan blir det mest tråkigt. Som det sämsta från Faithless och Dido. Brittisk musik när den nästan är som mest intetsägande.

Ett annat sms drar iväg mig till The Killers i Teaterladan (”Kom hit! Årets Beatnuts!”). Fyra låtar in konstaterar jag att det är bra, men långt ifrån så fantastiskt som flera andra redaktionsmedlemmar vill göra gällande. Killers dök sedan upp och körde ett halvlive-DJ-set backstage som var lite charmigt.

S.U.M.O. har jag dock byggt upp mina förväntningar kring, men de tas dock snabbt ner av fyrtio minuter tribalhouse innan det blir dags för lite mjukare tongångar. Vissa av etnorytmerna funkar när jag sitter ner och lyssnar, lite lagom engagerat, men som dansmusik är det verkligen dödstrist.

Därefter var jag trött, frusen och blöt (särskilt om fötterna – jävla kassa skor). Det blev ett streck i protokollet fram på småtimmarna efter några timmars reggae-jammande backstage.