Årets Hultsfredsfestival måste ha slagit något slags rekord.

Jag har aldrig i mitt liv varit på en så kall festival. Inte alla dagarna. Natten mellan onsdag och torsdag sa någon att det var fem grader varmt. Det sjönk ännu mer kommande nätter. Särskilt när ett härligt regn som vanligt förvandlat området före Hawaii och samtliga promenadstråk till härlig lervälling.

Men förutom regnet, kylan och alla truckerkepsar, var det något helt annat som kännetecknade festivalen.

Hultsfred 2004 var kvinnornas år.

De tre bästa konserterna jag såg i år, i ingen särskild ordning, har som egentligen enda gemensamma nämnare att de är kvinnor.

Världens bästa PJ Harvey gjorde en knäckande bra spelning, med lika stor karriärbredd på materialet som senaste albumet. Oavsett om det var de hårdslående rockstänkarna från de första skivorna, eller betydligt mer lågmälda och intima verk höll PJ mig i sitt grepp.

Första liveträffen med hiphopande Jean Grae imponerade också stort, trots i princip sämsta möjliga förutsättningar. Ser verkligen fram emot nya albumet nu, ännu mer än förut. Varför ställde hon egentligen in?

Frågan är dock om inte electronicakandidaten Sophie Rimheden (på den fullständigt okristliga tiden 03.00, gudskelov första kvällen) ändå rockade min värld mest. Det gamla materialet, både från ”Hi-Fi” och ”Into Night” var förstås precis så bra som jag hoppats. När ”Cruel Summer”-basgången sparkar igång känns torsdagen fulländad.

Men det som verkligen fäller mig är det jag inte hade väntat mig. Hur bra det funkar när Sophie sjunger duett med sig själv i de två olika mickarna. Buger King-kronan på hennes huvud. Videoprojektionen. De fyra fullständigt enastående Sophie-kopiorna som dansade. Mest av allt det sorgsamt vackra extranumret – första smakprovet från höstens kommande album. Det kan, som David sa, bli Sophies verkliga genombrott.

Alla de här tre gjorde spelningar långt över vad jag hoppats på. Rätt långt över vad alla andra presterade (även om jag måste nämna akter som Svenska Akademien, The Roots och Air).

2004 var kvinnornas år på Hultsfred.

Förresten. De har en sak till gemensamt.

De är alla fantastiska.

Se dem.

Lite smått och gott

Till sist: Till de två tjejerna som började prata med David, Myran och mig utanför backstagetältet när vi precis var på väg hem framåt halv fem-rycket och som undrade om vi kunde fixa in dem på området så att de kunde få träffa Henrik Berggren: Sorry att vi inte kunde hjälpa till. Hoppas ni ändå fick träffa honom. Det förtjänade ni och inte bara för att ni sa att ni gillade vår pocket.