Första gången jag såg Svenska Akademien var när de, på pappret, fortfarande var ett tremannaband med en rätt raggainfluerad och elektronisk skiva i bagaget. Den här gången var både scenen och manskapet större. Minst lika bra. Det blir organiskt gung som får hela Atlantis-tältet att gunga (hängivna fans, någon?) Ska jag bara plocka en låt blir det den smått knäckande tagningen av ”Ctrl + alt + delete”. Och förstås deras alldeles egna tolkning av ”Styr den opp”. När vi får höra några rader från ”Snapphaneklanen” allra sist är det på något alldeles jättebra. Visst, jag saknar några låtar som de spelade förra gången, men man kan inte få alllt.

Därefter är det dags för Puppetmastaz. Tysk hiphop-dockteater. Förstås. Det blir en timme med en lång rad olika stjärnor. Som en kanin i adidas-overall, en fet-Elvis-krokodil (och så förstås kommunistkrokodilen i publiken), vårtsvin med feta guldkedjor, dansuppvisning med Bert (BERT!) och så hemliga extragästen Yoda, som kommit ihop sig med George Lucas efter att den senare ersatte Yoda med dataanimationer i nya filmerna. Seriöst. Som fan.

Dessutom ser gängets headhoncho inte så lite ut som Humpty Hump. Och en annan medlem var en fet version av Gonzo.

Som helhet var Puppetmastaz ungefär hur kul som helst, men det beror till absolut största delen på showen. Musiken är, i ärlighetens namn, lite halvtrist. Variation är inte ett ord man tänker på. Kantig och basintensiva beats i Dizzee-land, nästan.

De lite sämre nyheterna före Puppetmastaz-spelningen är att Jean Grae ställt in. I år igen. Blir gladare när jag nu nås av besked att det blir konsert på Pampas i eftermiddag istället. Eller ja, en sämre scen för henne och pissregnväder just nu. Kan tyvärr bli hur dåligt som helst.

Eyedea & Abilities kändes stabilt utan att slå omkull mig. Även om det var Eyedea som studsade omkring och dominerade längst fram på scen kändes det som Abilities show. Den stora behållningen var hans trollande bakokm skivspelarna. Särskilt när han river av ett långdraget och plågad bluesgitarrsolo med bara två skivspelare. Stort, på många sätt.

Eftersom hela hiphopblocket sparkades i bitar för min del när Jean drog ur pluggen, och eftersom sju-åtta-rycket bestod av några jobbiga krockar, blev det inget Brother Ali alls. Kommer säkert ångra mig senare, men just då hade jag faktiskt ingen lust. Istället blev det en kaffe och en tur till Teaterladan när enmansprojektet Four Tet bootade igång sin spelning.

Även här blev det bara några låtar innan jag avvek, vilket i efterhand kändes riktigt puckat. Live knastrar, sprakar och knäpper det ännu mer än på skivorna, samtidigt som han lyckas få till ett varmt magsparkande gung när han låter ljudbitarna få dansa på oklippta. Mary J Blige blir det också alldeles för lite av. Dels medvetet, eftersom jag såg henne i Globen för inte så länge sedan, dels omedvetet, eftersom fotbollen på många sätt punkterade större delen av musikstämningen hela fredagen. Här står en av vår tids största soulsångerskor på scen och de flesta människor kämpar för att få en bra plats framför tv-skärmar för att se Sverige spela fotboll. När Mary går av blir det inga extranummer, ingen försöker ens klappa in henne för det. Ovärdigt. Riktigt ovärdigt.

Själv såg jag drygt första halvleken innan jag gav upp och satte mig och åt våffla istället för att se resten. Betydligt mycket trevligare.

Gick en sväng förbi Peaches, men var inte tillräckligt engagerad för att ta mig in i Atlantis-tältet och titta närmare. Det var nog dumt inser jag när jag en bit bort hör fullständigt briljanta ”Fuck the Pain Away”. Jaja.

Sista konserten på fredagen går i hiphopens tecken när Dilated Peoples gör sitt bästa för att möblera om grunden i teaterladan. Det svänger på skönt som bara den, men det känns som att det är något som fattas för att det ska bli sådär överjävla bra. Det kan bero på att jag är halvseg efter gårdagen och att vädret varit trist hela dagen, men jag tror tyvärr att jag måste skylla på en ännu sämre anledning: Beatnuts. De spelade i samma lokal, med ungefär samma förutsättningar och med samma attityd. Då krävs det mycket för att jag ska plocka fram stora jubelkepsen. Någon gång hoppas jag kunna sluta med irrelevanta jämförelser av den här typen. Tills dess konstaterar jag att Dilated var bra. Kanske till och med riktigt bra. Bara inte fantastiska.

I väntan på Stonbebridge hänger vi i öltältet vid Atlantis och tvingas lyssna på Infusion, skittråkig trance importerad från Australien (väl?) Skittråkigt, i vilket fall. Stonebridge har fått till några av de senaste årens mest glittrande housepärlor, särskilt tillsammans med Therese. När Stonebridge spelar discobomben ”Put 'Em High” i en hamrande och oengagerande tribalversion tidigt i setet sätter han tonen. Sedan blir det faktiskt sämre och sämre. När han plockar fram det riktigt hårdmonotona artilleriet avviker jag. När jag väl kommer till tältet tycker jag mig höra ”Rubicon”, men då är jag alldeles för trött för att springa tillbaka.

Frågor och funderingar