Jag förstår det verkligen inte. Varför hundratusentals svenskar i alla åldrar totalt tappar besinningen och springer med i nostalgimaraton varje gång Per Gessle sjunger på svenska. Det spelar inte någon roll att Gyllene Tider redan för några år sedan var ganska gubbtunga i gumpen. Alla är med. Jag också. Sommartider, hej hej.

Jag förstår inte floderna av hat, heller. Bajskorvar som flyter till ytan varje gång Per Gessle dyker upp på skiva. Vem orkar lägga så mycket tankeverksamhet på det här? Sitta som rättshaverist hemma på kammaren, skriva ned några cyniska formuleringar och på fullt allvar verka tro att Per Gessle leder en konspiration mot den goda smaken.

Kärlek mot hat. Allt för ett band som hade sin bästa tid för mer än tjugo år sedan.

Gyllene Tider har spelat in ett gäng klassiska Gessle-låtar, varav en handfull är ruskigt bra. Men de låtar de spelat in under sina återföreningar låter i ärlighetens namn inte alls lika bra som alla sommarälskande svenskar och fartblinda kvällstidningsrecensenter tror. För det som herrar Gessle, Herrlin, Fritzson, Persson och Andersson spelat in de senaste tio åren är ganska stelt. Luften, rymden och svänget har tynat bort. Det hördes redan på ”Det är över nu”, ”Jag går och fiskar” och de andra låtarna som spelades in till förra återföreningsresan. Och det är ännu tydligare nu.

Ordet powerpop förekommer i flera recensioner, och i skivbolagets följebrev. Jag är skeptisk. ”Solsken” är trevlig men tandlös strandpop. ”Tuffa tider (för en drömmare)” är det yttersta beviset på att Halmstads-baktakten är överskattad. ”Ta mej..nu är jag din!” är rock för sega gubbar. ”Jag borde förstås vetat bättre” är ballad för samma gubbar. Och så fortsätter det. Med Joey Ramone-hyllningen ”Ande i en flaska (Gabba Gabba Gabba Come On Come On Karma Karma)” som värdig segrare i tröttast-vinner-tävlingen.

Sån tur då att det finns låtar som kastar omkull allt. Som lockar fram solen. Och framkallar sommartiden. Drivna ”En sten vid en sjö i en skog”, naivt poppiga ”Ordinärt mirakel”, och söta ”Varje gång det regnar”. Då låter Gyllene Tider som sig själva igen. Inte som Roxette. Då ser jag ”Puls”-omslaget igen. Förstår grejen med Rickenbacker och Farfisa. Inser varför bandet listar sina förslag på band att kolla upp i CD-häftet. Då tycker jag den här skivan talar till mig.

För i min inskränkta Gyllene Tider-värld ska det inte rocka. Bandet ska vara den naiva popmusikens riddare, lika unga och oförstörda som de var när de var mina idoler och fick mig att förstå att det här med musik var något väldigt, väldigt fantastiskt. Ett ofarligt, himmelskt tillstånd i en elvaårings tankevärld. Där ligger min nostalgi.

Förstås omöjlig uppnå. Tack och lov.

Men, därför orkar jag inte ryckas med av Gyllene Tider-vågen det här året heller. Dock utan för den skull bli bitter eller hatisk. För trots att de är ganska trista är de knappast dåliga. Och jag vet att det till slut kommer någon stor, skön djungelbjörn som drar mig i svansen och säger: Kom igen katten, det svänger ju!

Det är då jag kapitulerar. Och låter Per Gessle och hans kamrater vara med en sommar till. Men det blir inte den här skivan jag spelar flest gånger.