Det finns allsköns kungligheter i musiken. Stora och små. Elvis och King Creosote. Han har ingen krona men väl en sunkig ylletröja. Hans kungarike heter Fife och hans slott Fence. King Creosote har spelat in över 20 skivor på en liten portastudio på en heltäckningsmatta. ”Musakal Boatrides” ar det första som släpps på ett större bolag och innehåller sånger hämtade från hela hans sångskrivarkarriär. Domino har för övrigt haft den goda smaken att plocka upp andra genin från Fence, UNPOC och James Yorkston och skotska storheterna Franz Ferdinand.

Då ”Musakal Boatrides” är ett hopplock är den ändå förvånansvärt konsekvent. Man får en känsla av att hela skivan är inspelad på en båt. Portan inkopplad på batterier och ett stilla vattenbrus som invaggar inspelningarna, ibland ett litet paddelljud eller dovt muller av vattenmassor underifrån, eller den sirenlika körsången. Mot slutet kommer Beth in som en liten sjöjungfru. Beth är 4 år och King Creosotes dotter, hon nynnar ganska länge och äter chips på det sista spåret.

Den 10:e juni spelade Fence-kollektivet på The Venue i Edinburgh. Jag hade väntat mig en massiv folksamling som kunde skråla med i alla refränger men förvånansvärt nog verkar inte Fence ha en lika stor fanskara i sitt hemland som i Sverige. James Yorkstons basist hade däremot en bob hund-tröja på sig. Det sköna med Fence är att de verkligen är ett kollektiv. När ett band spelar står alla andra bakom och hejar på. Ett ganska otippat band som The Süpergun med en Fred Durst-liknande frontman spelade med en vilt studsande och handklappande The Lone Pigeon bakom sig. Som ett kollektiv tar alla hand om och uppfostrar låtarna. Bland annat gjorde James Yorkston en varsam version av ”A Friday Night in New York”. Mot slutet ställde sig den ganska diminutive King Creosote på en stol och rockade loss utan dess like, utan att ramla ner. Han är dock bäst på att berätta historier i ett lågmält tempo. Han är en poet och en skämtare. En mäktig havskung och en gycklare. Sätt örat mot snäckan och lyssna…