Kopernik lever i Kopernistan, ett fiktivt land som bebos av Tim Delaney (Savath & Savalas) och Brad Lewis.

Bara ett steg in i den dal där landet ligger fördolt står det klart att där är alldeles makalöst fantastiskt, säreget och särskilt.

På ena sidan av Kopernistan är det kallt och vinter och över allt vilar ett melankoliskt bländande vintertäcke, med kutryggiga uråldriga ekar så långt ögat ser och skrovliga gamla gubbar som pimplar längs flodfårorna. Änglanedburen kristallfrost med magiska kvaliteter gnistrar där de far omkring och där de sitter.

Andra sidan, där kylan blir till dagg och dagg till vatten och vatten till flod-delta. Där står vi i ett blött fett träsk. Ett drypande unket monster med benen utsträckta hela vägen till Georgia. Där Kopernik föddes.

Koperniks Kopernistan är en sammansmältning av kammarmusiksorkestrar och årgångsmaskiner. Bombastisk bastuba möter målarmästercello, fnittriga fioler och Brad Lewis ståbas. Allt inspelat och bearbetat med hårdiskinspelningarnas alla fördelar och möjligheter. Ljud som inte är möjliga möjliggörs och genom de guldmantlade kablarna och den synnerligen välanvända tekniken skapas dynamik, närvaro och unicitet. Jag sitter fastlimmad och ser bilder på näthinnan, grips med in i ett universum få förunnat att kunna skapa och sällan befolkat av sådana som jag. Kopernik är ett privilegium. Resemusik. Drömmusik. Filmmusik.

Denna självbetitlade debut, utgiven på Scott Herrens (aka Prefuse 73 aka Savath & Savalas) hembrända label Eastern Developments, är värd att beskådas, upplevas, inskaffas. Det är Kompositioner med stort K. Verk varpå ord som ”låtar” och ”sånger” inte fäster. Bye bye traditional. Hola hola ny-national. Referenser går inte till samtiden utan till moderna klassiska kompositörer som Barber och Gorecki.

Skivan är en av 2003 års höjdpunkter. En speldosa för bebisar. Vaggvisa för en döende värld. En kikare på Trollbundabo. Att nästan kittlas av Gud. Där Sann Konst Antyds.