Du kan alltid lita på en sak. Det var aldrig bättre förr.

Det finns sällan eller aldrig anledning att titta bakåt längta dit igen. Det är Jay-Jay Johansons aktuella samling ett tydligt tecken på. Tydligen sammanställd för att skivköparna i USA börjat intressera sig så smått för den Jay-Jay som redan tidigare är stjärna i Frankrike och ett par andra europeiska länder.

Här på hemmaplan är väl intresset sådär. Jag har läst mer om Jay-Jay Johanson i fler intoleranta sammanhang än i uppskattande miljöer. Han slog väl i viss mån igenom även här på hemmaplan med låtarna ”On The Radio” och ”Automatic Lover” för något år sedan. Och nu spelas ”So Tell The Girls…2004″ en hel del på radio.

Så kan då en samling med Sveriges mest melankoliske dandy vara av intresse?

Nja, säger jag. I teorin var det ytterligt intressant att få ta del av sammanställningen av de fyra skivorna ”Whiskey”, ”Tattoo”, ”Poison” och ”Antenna”, samt de tidigare outgivna låtarna. För Jay-Jay Johanson är en intressant artist. Som Secret Service för 2000-talet. Inte särskilt svensk i sin framtoning. Och också mycket större utomlands än på hemmaplan.

Men i praktiken visar sig de flesta av de här låtarna kännas betydligt äldre än de i verkligen är. De klarar sig från döden genom de starka dragen av melankoli och filmiska och teatraliska gester som genomsyrar allt Jay-Jay Johanson gjort. Det är snyggt, men fångat i ljud och arrangemang som kändes heta för något eller några år sedan, men som nu känns ganska unkna.

Bäst är det när alla omgivande ljud tas bort och låten framförs utan extra kryddor. Som i ”She's Mine But I'm Not Hers”, där en live-version med endast piano och sång visar sig vara ruskigt bra. Förstås svänger det också en hel del om låtarna från ”Antenna”, liksom i den nya versionen av ”So Tell The Girls That I Am Back In Town”, procucerad av Sami Sirviö och Stefan Boman.

Men, i övrigt är det fakiskt snarare intressant än bra. Jag ser fram emot ett helt nytt album istället. För Jay-Jay Johanson har sin bästa tid framför sig.

Inte bakom sig.