Triphopen är död.

Länge leve triphopen.

Jag tror det började med att Buck 65 bände upp kistlocket till halva nittiotalets mest sönderhypade genre, sen kom Ilya och gjorde Beth Gibbons-jazz av det och Dynamoe har förvisso varit igång sedan 1997, men upp med en hand alla ni som verkligen hörde 2001 års ”Jump Start”.

Den danska producenduon Giovanni Campagna och Dennis Lee, som utgör Dynamoe, vandrar lugnt och metodiskt genom musikkulturens höggräs och rycker upp än lite poesijazz a la Gil Scott-Heron här, än lite av Mar-Keys orgelgalopp där, och allt kokas sedan samman i en jäsande, beatsdriven soulgroove.

Jag vet, det låter jättespännande i teorin.

Det är det också. I alla fall till en början.

Inledande ”Comin' Home (part 1)” är en berättelse från en manege med blodspår i sågspånet. En tonsatt ”Oktoberfolket”, om ni så vill, en morrande Tom Waits-pastisch som funkar oerhört bra, där de suggestiva stämningarna dras åt som i ett skruvstäd.

Men allt som oftast glider allt ut i det sumpiga träsket av parmiddagslounge – den där fega, tomgångsmonotona hissmusiken med lite släpiga beats som precis är anledningen till att folk gäspade och kliade sig ointresserat när Martina Topley-Birds senaste album kom på tal i fjol.

Om den plattan skrev Susanna Huldt att, ”alla försök att återuppliva triphopen handlar bara om att någon stackare fastnat i en spricka i tiden och inte lyckats lämna mitten av nittiotalet”.

”Coming Home” är en skiva som gör en ambivalent. Spår som nämnda ”Comin' Home (part 1)”, ”Clowns and Prophets, Bitches and Backers” och kuddrumssoulen i ”Absent” gör att man liksom vill krypa ner och stanna i den där revan i tiden.

Men när det blir Christiania-ambientmys för hela slanten så är jag oerhört glad att jag aldrig fastnade med läpparna runt trip hop-holken.

Säg nej till droger, kids.

Säg kanske, kanske, kanske till ”Coming Home”.