Det finns grader av gubbromantik.

Gubbromantikens mest extrema ytterlighet kallas Söderromantik.

Alla som skaldar om Söders höjder, om Götgatspuckeln och Monteliusvägen blir nämligen per definition den mest gubbiga, knarriga Kvarnen-inventarie man kan föreställa sig.

Det sluts en taggig cirkel från Lundells ”Rom i regnet”, via Winnerbäck och Hellstrands mest fanatiska Kanalplans-fetischism till Petters Skanstull-maffia, som ju också kallats en Lundell i säckiga byxor.

Någonstans utvändigt om Josef Zackrissons position i denna cirkel rör sig Håkan Åkesson, mer känd under artistnamnet Alf.

Alf har gjort en låt som heter ”Gröna linjen” som handlar om Petter och SoFo och att alla är tjenis på Medis och det är typ värsta gussen på Slussen (okej, det där sista hittade jag på, men ni fattar vinken).

Det är en helt fantastisk låt, kokad på popmusikens mest outnötbara märg: en oslagbar melodi. Han har dessutom redan två halvkända indiehits under bältet, ”Ser bara moln” och ”Mitt i Malmö City”, som även förekommer på ”Augustibrev”.

Att Alf inte absorberas in i Söderromantikernas cirkel beror på två anledningar: han är från Skåne och hans texter om Stockholm bygger snarare på en retsam hatkärlek än bitterljuv förälskelse.

Den skånska dialekten för givetvis tankarna till bob hund, även om Alf saknar såväl frenesin och frustrationen hos Thomas Öberg, som hans förmåga att Creuff-finta upp svenska språket på läktaren. Däremot visar han sig vara en skicklig hantverkare av snygga och rätt smarta popmelodier och han har fått god hjälp av Göteborgsklicken (delar av Bad Cash Quartet har varit med och tricksat och spelat i studion).

”Augustibrev” är således en gedigen platta, utan egentliga dalar, men med ett par popsnärtiga toppar. Den är däremot inte den viktigaste svenska debuten sedan Jakob Hellman, som en del stjärnögda skribenter försöker få en att tro.

Men.

En bra popplatta är en bra popplatta är en bra popplatta.