Så lovande att det gör ont skriver jag. Men jag menar att det lovande ligger i att detta bara är en EP.

Ett tomrum jag inte visste fanns har nu fyllts av lysande och värmande popmusik.

Det här är en ”So silent EP” som ger mig pollenallergi. Den är våren. Det är så mycket pop att jag spricker. Spricker och lämnar kvar ett potent och tydligt 1990-tal.

90-talet. En lycklig tid i ett olyckligt Sverige. Stora budgetunderskott. Hård kamp. Bredbandens utbyggnad. Sjukskrivningarnas ökning. Och så ett svenskt popunder. För plötsligt kunde den kommunala musikskolan präktigt stoltsera gatan fram. På banderollen lyder: Det var vi som gjorde det.

Så dyker Like Honey upp. Födda några år sent. Som en vink av det som var, och en föraning om framtiden.

Fyra låtar. Jag slår i betongen. Tappar luften. Det är så bra.

De idag insomnade skotska popsagorna träffar på en shake gjord på allt Emmaboda erbjudit i musik. Jag kan dessutom inte sluta tänka på Lush när jag gång på gång lyssnar, lyssnar, lyssnar. Jag kan inte heller motstå lusten att leta fram Echobelly och The Primitives. Jag har fjärilar i magen, även om Like Honey är mer nedstämda och brittiska mitt i sitt svenska rotsystem.

Lätt, men distinkt småfalskt, och framförallt melodiöst. Låtar som gläds över något som var, eller något som kanske ska komma. Det är pop för mig. Det är vemod för andra.

Lyssna på det. Snälla.