Det kanske är på gränsen till dumdristigt att be en socialdemokratisk politiker att skriva en gästrecension på första maj, dessutom samma dag som EU får tio nya medlemsstater. Risken för överlastade klyschor och politiska paroller får väl anses vara överhängande med de förutsättningarna.

Så för att inte bli misstänkt för att smyga på er dolda budskap ägnar jag mig åt Guster, tre ganska opolitiska musiker från Massachusetts. Ryan Miller (sång/gitarr), Adam Gardner (sång/gitarr) och Brian Rosenworcel (trummor) är konstant på turné och fyller relativt stora konsertlokaler. Så man får nog anta att de är hyfsat kända i delar av USA. Åtminstone bland studenter och trall-intellektuella. Att Steve Lillywhite producerat skivan behöver visserligen inte vara ett kvalitetsbevis, men någonstans på vägen från helt okänt garageband har Guster ändå nästan blivit kommersiella.

Att det inte går att köpa Gusters skivor i svenska butiker avskräcker mig inte nämnvärt (personliga korståg för upplysning är rätt stimulerande …). Men lite avskräckt blir jag faktiskt när jag sätter mig för att skriva och än en gång lyssnar igenom skivan. Jag frågar mig hur jag kan ha blivit så fäst vid dessa skönsjungande popsnickrare – jag som en gång trodde mig vara hårdrockare. Jag bläddrar vidare i jakt på aggressiva gitarrer och inser att jag inte ens lurar mig själv; det här är inga arga rockare. Inte på skiva.

Live är det en annan sak. Förutom att Guster på konserter har en förkärlek för udda framföranden av märkligt valda covers (allt från Pixies och Nine Inch Nails till Slade och Duran Duran) så är alla live-framträdanden med dem som jag sett/hört fyllda av intensivt bankande på gitarrer och trummor. De två uppträdandena hos en förtjust Conan O'Brien – collegerockens stamställe på jorden – är goda exempel på detta. Men är du på jakt efter råare musik så får du leta vidare, för här är det harmonier och popmelodier som fastnar direkt. Det är dock inte helt enkelt att definiera vad det låter som; på mtv.com beskrivs musiken som en bizarre folk/pop hybrid och det kanske stämmer.

Och om du inte blir paniskt rädd av en sådan beskrivning, så är risken stor att du är fast efter öppningsspåret. What You Wish for är en lysande poplåt med en lagom depressiv text. Efter öppningsspåret kommer Barrel of a Gun, sannolikt en av de mest representativa Guster-låtarna. Här hörs handtrummandet tydligare än någonsin (tydligt angivet i häftet: no sticks), sångstämmorna avlöser varandra och gitarrspelet vindlar sig runt melodin. Och så ett skrivmaskinssolo. Och när vi ändå är inne på de udda detaljerna: enligt de mest hängivna Gusterfansens teorier handlar texten om självbefläckelse. Något som bandet dock, smakfullt nog, avstått från att kommentera.

Either Way lugnar ned tempot, men de omedelbara melodierna, det trumpinnslösa trummandet, visslandet och de lagom melankoliska texterna är tillbaka redan i följande låt: Fa Fa. Och sedan fortsätter det på den inslagna vägen. Som helhet är det en helgjuten skiva utan en enda svag låt. Varför får då inte skivan betyget tio, frågar du. Skälet är enkelt: uppföljaren, den nyutkomna Keep It Together är faktiskt ännu bättre. Och tian sparar jag till den.

Men okej. Inte kan jag hålla mig helt borta från politiken, Guster deltar trots allt i presidentkandidaten
John Kerrys turné. Och för somliga är det ju nästan ett politiskt budskap att jag hittat Guster med hjälp av fildelning på internet. Om inte en vän blivit lurad av att människor som delar filer allt som oftast missar vad det är för låtar de lägger upp så skulle jag aldrig upptäckt Guster. Och då hade Gustergossarna gått miste om ett ordentligt antal sålda skivor. För nu är jag registrerad Guster-rep. Korståget fortsätter.