Fear Factory. Mitten av nittiotalet. ”Demanufacture”. Hur bra som helst, ärligt talat.

De skapade något nytt då, i sin kombination av skriksång och vanlig sång. Avarten är vad jag idag kallar nu-metal och vi hittar band som Linkin Park i träsket. De må ha distad gitarr och tunga (nåja, jag är snäll nu) trummor, men allvarligt talat så mycket metal är det inte.

Efter ”Demanufacture” hände något. ”Obsolete” må ha varit bandets största kommersiella framgång, men musikaliskt var det ett steg tillbaka, samma sak på uppföljaren ”Digimortal” från 2001. Snarare följde man nu-metalbanden än ledde dem åt hårdare tongångar. Kanske är jag hård nu, men så uppfattade jag det. Jag blev inte heller förvånad när bandet la ner verksamheten. De verkade sakna lite inspiration.

Det var därför en förvånad Tomas som plockade upp en ny Fear Factory-skiva ur brevet från Bonnier Amigo. Jaså, minsann, ska det mjölkas lite till ur den nedlagda fabriken, med utgivningen av samlingen ”Hatefiles” och debutdemon ”Concrete” i färskt minne. Icke sa nicke, ett återuppståndet Fear Factory var vad som mötte mig.

Fear Factory bestämde sig alltså för att återuppta instrumenten. Ut med Dino Cazares, låt gitarren hanteras av Christian Olde Wolbers och in med Byron Stroud från Strapping Young Lad på bas. Motorn Raymond Herrera (trummor) är kvar och Burton C Bell (sång) är tillbaka.

”The soul of this machine has improved” sjunger Burton i alldeles för melodiösa titelspåret och jag är beredd att hålla med. De har fått en nytändning. En välkommen sådan må jag säga.

”Archetype” visar på Fear Factorys bredd. De har sina hårdaste tongångar sedan debuten ”Soul of a New Machine”, men också sina lugnaste och melodiösaste sidor. Titelspåret tillsammans med ”Bite the Hand That Bleeds” kan bli Fear Factorys inkörsport till mainstreamfåran. De fyra inledande spåren och brutala ”Bonescraper” kan å andra sidan vara Fear Factorys steg därifrån och tillbaka in i hjärtat på metalpubliken. Raymond till och med grindar på ett par spår och det är synnerligen befriande. Annars är det i sedvanlig ordning rakt igenom riktigt tungt med de karaktäristiska dubbeltrampen man känner igen från Fear Factory tidigare.

Inledande ”Slave Labour” får nog betecknas som höjdpunkten. Trummorna, runt vilka all Fear Factorys musik byggs, maler på finfint och det dyker upp korthuggna gitarriff som följer trummorna hand i hand. Lite samplingar dyker upp och skapar atmosfär och vips vi har gamla hederliga Fear Factory i stereon. Jo, jag tackar.

Jag skulle vilja hävda att de tre inledande spåren närapå håller samma höga klass som ”Demanufacture”. Men bara nästan.

Lugna och melodiska ”Archtype”, redan nämnda ”Bite the Hands That Bleed” och ”Undercurrent”, som har väl mycket skönsång, hade gärna fått ruffats till lite. ”Human Shields” är en politisk slagdänga till administrationen som skanderar ”no more violence in my name” och svävande ”Ascension” ett instrumentalt projekt tillsammans med Rhys Fulber (klart han är med på ett hörn) från Front Line Assembly. Skivan avslutas med en cover på Nirvanas ”School” som Fear Factoryserats på ett helt okej sätt.

En uppryckning lika välkommen som överraskande.