Förväntningarna på ”Primal Massacre” har varit skyhöga. Med rätta. Efter två så formidabla skivor som ”Revelation Nausea” och ”Blood Rapture” är det helt och fullt korrekt att ställa höga förväntningar. Närapå krav.

Visst, tvivel har funnits. Kan de bibehålla den höga kvalitén en platta till? Orkar de mangla så skoningslöst en gång till? Hur mycket har de egentligen kvar att ge efter de tidigare urladdningarna?

Mina tvivel raderas i och med att introt på öppningslåten ”Primal Massacre” övergår i blastbeats. Vomitory är tillbaka och jag är lycklig!

Resten av skivan är bara en fortsättning på segertåget. Så jävla bra! Det är på gränsen att jag blir tårögd. Tobias som piskar blastbeats, tvåtakt och d-takt utspätt med kvicka fill som om det vore världens enklaste. Urban och Ulfs gitarrer i snygga harmoniska melodier. Eriks brutala sång som tar den plats den verkligen förtjänar. Jag blir upprymd. Tok-mangel! Och jag gillar det!

Mycket är sig likt från föregångarna. Skivan innehåller tio spår det är enligt konstens regler stenhårt. Möjligen har de lagt mer jobb på de tyngre partierna än vad de gjort tidigare, får jag intrycket av.

Musikaliskt pratar vi om death metal. Och det är inte vilken death metal som helst. Nej, troligen är det världens bästa. Ja, så bra är Vomitory.

Värmlänningarna kombinerar brutalt rens med krossande tyngd och rejäl snabbhet. Och ändå gör de inte avbön på melodierna i riffen. Allt som oftast är det två gitarrer som för melodierna framåt i harmonier, men gitarronani existerar inte. Låtarrangemangen är genomtänkta och dynamiska. Klockrent helt enkelt.

Det är nästan omöjligt att plocka ut något direkt favoritspår, av den enkla anledningen att allt är bra rakt igenom. Just nu är jag lite förtjust i tunga ”Stray Bullet Kill”, men nästa gång skivans 34 minuter ljuder genom mina högtalare kan det lika väl vara någon av de snabbare käftsmällarna som förgyller min tillvaro extra mycket.

Min enda invändning skulle vara avsaknaden av hits som ”Revelation Nausea” från skivan med samma namn eller ”Rotting Hill” från ”Blood Rapture”. Några låtar som sticker ut som toppar och direkt tar plats i mitt hjärta, men det vore att gnälla i onödan när skivan håller så hög kvalité rakt igenom.

Det kommer att krävas storverk för att peta ner den här skivan från den högsta placeringen vid årets summering.