Skivor som Tomas Lindberg är inblandad i tenderar att få utstå ganska höga förväntningar. Har man band som At The Gates och Skitsystem på meritlistan är det något man får dras med antar jag. Nu är dock inte förväntningarna så värst högt ställda, i och med fadäsen med föregångaren ”A Venom Well Designed”.

Heroinrock tror jag medlemmarna själva benämnde sin musik i någon intervju kring förra släppet om jag inte minns fel. Hård sådan i såna fall skulle jag vilja hävda. Tompas hesa röst river tag ordentligt det distas på friskt även om det inte går speciellt fort bakom trummorna. En hybrid mellan metal och hardcore, men laddad men en hel del mörka känslor vilka gestaltas i de samplingar och små gitarrslingor som sticker ut.

På ”Lake of Sulphur” anar jag embryot till samma stämningar som Marilyn Manson en gång i tiden lyckades få till. Eller är det bara den liknande talsången som spelar mig ett spratt? Annars dyker både band som Tool och A Perfect Circle upp i huvudet på mig under tiden plattan strömmar genom högtalarna.

Rent ljudmässigt tycker jag The Great Deceiver har en mer homogen sammanhållning denna gång jämfört med den spretande föregångaren. Visst, den högt stämda virveln är fortfarande med och likaså de redan nämnda samplingarna och gitarrslingorna. Men på det stora hela känns det mer som om de håller ihop det på ett helt annat sätt.

”Terra Incognito” lider tyvärr av samma symptom som föregångaren, sammanhållningen till trots. Det blir alldeles för mycket midtempoanonymitet. Musiken maler på och det finns inget som riktigt tar tag. Som skakar om mig. Låtuppbyggnaderna är enkla och blir efter ett tag enformiga.

The Great Deceiver borde egentligen tilltala mig, rent teoretiskt, men det är bara inledande ”Today” och formidabla ”Forward / Willing / Sickness”, där Tompa låter skrämmande hemsökt, som lyfter ordenligt. Höjdpunkter finns, men lika ofta tenderar skivan tyvärr att bli bakgrundssurr.