Soulfly är tillbaka med sin fjärde giv, ”Prophecy”. Max Cavalera och mannar går i samma fotspår som tidigare och spinner vidare på det sound som Max lade an med sina forma vapendragare i Sepultura i och med deras monumentala skiva ”Roots”; tung och gungande metal med mycket percussion och tribalattribut.

I Soulfly har Max sedan fortsatt på samma spår, i princip, och utifrån det experimenterat, något han har påpekat att det var för lite av i Sepultura efter sin sorti från bandet. På ”Prophecy” är det i huvudsak serbisk folkmusik som är föremål för Max utflykter.

Experimentlustan är det verkligen inget fel på, men kvalitén varierar. Ibland är det fränt, men ibland bara märkligt. Jazz/loungepartiet mellan ”Born Again Anarchist” och ”Porrada” tillhör exempelvis de märkligare. ”Porrada”, en punkig tvåtaktsdänga på portugisiska som inspirerats av filmen ”Guds stad”, tillhör annars höjdpunkterna tillsammans med de hårdare inledningslåtarna.

I ”Mars” vandrar de ut i baktakter och akustiskt finlir på gitarrerna och ”Moses”, som de framför tillsammans med serbiska Eyesburn, är en hybrid mellan tribalmetal och reggae med blås genomgående. (Känns inte gitarrplinken igen från Sepulturas cover på Bob Marleys ”War”?) Så klart svävar även den ut i några minuter på slutet, och efter några vändor med låten när förvåningen lagt sig svänger det fint. ”In the Meantime” andas klassisk hårdrock med svängiga riff, men ger sig även den ut på andra spår.

Annars verkar den gode Max ha tappat några kilon, gitarrerna framför allt låter förvånansvärt tama. Förstå mig rätt, det är inte soft, bara inte fullt så tungt som man kan förvänta sig. Jag får känslan av att de atmosfäriska utsvävningarna är uttryck för en mer samlad och spirituell Max Cavalera, även om de hårda partierna fortfarande finns kvar. Han har alltid gett intryck av att vara en sökare och det är troligen det som tar sig uttryck i utsvävningarna på skivan. Ibland blir det riktigt schysst som i instrumentala, men ganska märkligt uppdelade, ”Soulfly IV”, men ibland träffar det lite fel. Friskt vågat häften vunnet, som man säger.

Sammantaget ger ”Prophecy” ett tudelat intryck, som inte riktigt känns helt genuint. Det är stundtals hårt och experimenteras stundtals friskt, alltför att inte hamna i samma gamla hjulspår. Så långt allt väl, men generellt går jag inte igång speciellt ofta.