Dissonans istället för melodi. Intrikat istället för enkelt. Kaos istället för ordning.

Amerikanska Every Time I Die är ytterligare ett i raden av band i den nya hardcorevågen som verkar ta form med band som Converge, Poison The Well och Give Up The Ghost. Ny och ny, jag vet, några av banden har några år på nacken, men något direkt utrymme har de inte fått ta i alla fall, annat än i underjorden.

Klassisk hardcore som den såg ut 1995, uppblandat med dissonanta gitarrer och snabbare takter i form av tvåtakt. Keith Bucklet låter plågad när han skriker ut sin avsky mot allt möjligt som är fel i vår värld, vilket är en hel del. Ibland dyker det upp ren sång. Där har ni receptet Every Time I Die använder sig av.

”Hot Damn!” är inget lättsmält skval, snarare är den som ett skav i själen. Kantigt och hårt. Som en nagel i ögat. ”Hot Damn!” finns där och stör hela tiden, gör oss uppmärksamma, allt för att vi inte ska slappna av och löpa med, vi får inte falla in i ledet.

Samtidigt skiner det ibland igenom små spår av rock 'n' roll mitt i allt kaos, tydligast i slutet på ”I Been Gone A Long Time” kanske, där en kobjällra dyker upp och gitarriffen närapå andas stonerrock.

Det är ett bra driv, mycket intensitet med snygga break och knepiga takter. Musiken skaver, men lika väl som att jag inte faller in i ledet så har jag svårt att ta mig in i skivan. Det blir aldrig någon direkt trevlig lyssning, utan det skaver för mycket, är för mycket kaos för att jag skall trivas.