Någon vecka innan ”Feels Like Home” landade på min hallmatta hamnade en Norah-låt på repeat hos mig. Men inte en av låtarna från succédebuten. Inte heller en låt från nya skivan. Istället blev det den löst svängiga och svepande vackra electrotriphopjazzen i ”Angels” som hon spelade in på nytt tillsammans med sina gamla polare i Wax Poetic förra året. Fyra fantastiska minuter.

Mest av allt för en sak.

Rösten. Norah Jones röst.

Jag föll ganska handlöst för hennes svalt hesa röst när jag hörde Norah första gången. En röst som passade musiken på debuten perfekt. Och musik skräddarsydd för hennes röst.

Visst fanns det högvis med människor som inte stod ut med ”Come Away with Me”. Som tyckte den var trist och slätstruken. Hissmusikens hissmusik. Själv hade jag svårt att lyssna på något annat månaderna efter släppet. Musik stämplad med ett stort ”blått” tvärs över partituret, som gjord för tysta nätter.

Det gillade jag.

Inför ”Feels Like Home” skruvade jag upp mina förväntningar rätt högt. Lite för högt visade det sig. För ”Feels Like Home” är ingen ny ”Come Away with Me”, trots att de musikaliskt inte skiljer sig särskilt mycket åt.

Det känns som att Norah är mer bekväm i sin musik den här gången. Det känns som att hon inrett sitt musikaliska hus i samma jordnära färger som cd-häftet. I ljuset som sipprar in genom de halv fördragna persiennerna fyller Norahs egna stiliga band rummen med en stillsam värme. Mysigt. Trivsamt. Hemvant.

Men samtidigt känns det som att det som gjorde ”Come Away with Me” så förföriskt innerlig har förpassats till någon garderob som någon tappat bort nyckeln till. Allt är så perfekt det kan bli, men någonstans på vägen har melodierna försvunnit.

Visst, jag skulle ljuga om jag säger att jag inte smälter när jag hör ”Sunrise”, ”The Long Way Home”, ”Don't Miss You at All” eller ”The Prettiest Thing” (pianot!) och hela albumet fungerar fint som en försynt vän i stereon. Men lite för ofta passerar låtarna mig tyvärr lite omärkt förbi.

När Norah sedan bjuder in självaste Dolly Parton och bryter av mot de övriga låtarna med riktig Dolly-country i ”Creepin' In” kan jag inte låta bli att tänka på ”Angels” igen. Hur fantastisk Norahs röst låter där. Hur gärna jag hade sett henne tänja lite mer på sig själv och sin musik den här gången. För även om ”Feels Like Home” är en bra skiva, känns resultatet ändå som en lite mindre intressant ”Come Away with Me”. Tyvärr.

Men rösten, den kan inget ta ifrån Norah.