Svenska Hypocrisy har i runda svängar 14 år på nacken. En aktningsvärd ålder på ett death metal-band, närapå lika gammal som genren är själv, i alla fall om man ser till när genren ”slog igenom” på lite bredare front.

Peter Tägtgren och mannar har sedan första plattan ”Penetralia” 1992 gett oss death metal som varken gjort avkall på vare sig brutalitet eller melodi. Medryckande riff har varit lika förekommande som utomjordingar, även om man rört sig i en mer melodisk riktning på senare år än vad som var fallet när 1990-talet var ungt.

”The Arrival” är Hypocrisys avstamp nummer nio i death metal-myllan och det är death metal med melodiska inslag, med större fokus på tunggung än snabbhet, som gäller. Paralleller går att dra till In Flames, även om viktiga skiljelinjer också finns; Hypocrisy är exempelvis mer trogna death metal än vad In Flames är idag.

Trots att jag inte riktigt blir kompis med ”The Arrival” måste jag nog säga att de ror iland projektet. Min största invändning är att det kan bli lite väl frejdiga melodier stundtals, men det är egentligen en petitess; det är svårt att värja sig mot refränger som de på ”Slave to the Parasites” och ”Dead Sky Dawning”, det är bara att acceptera.

Tyngden är det heller inget fel på, dubbeltramp och stämningsfulla ackordföljder i snygga samspel samtidigt som det harvas tvåtakt på sina ställen. Inledande ”Born Dead, Buried Alive” är en överraskning och jag skulle vilja ha mer av den sorten till förmån för några av de melodiska bitarna som inte riktigt håller samma klass som de två tidigare nämnda.

Hypocrisy har i intervjuer sagt att de skall satsa mer på bandet, något som välkomnas. Med nye trummisen Horgh (ex- Immortal) i bandet kan det även bli tal om ännu lite snabbare låtar. Me like.