Recension
- America's Sweetheart (CD) Courtney Love
- 2004
- Virgin/EMI
En riktigt sur skiva
Lyssna
Externa länkar
- Courtney Love
- Hemsidan. Snygg amerikansk mainstream-webb. Titta, lyssna och lär.
Det är en riktigt sur skiva. De tjocka gitarrmattorna känns lika aptitretande som en Elvis-macka. Det oinspirerade mullret av bas och trummor är lika intressant som bruset från E4:n i rusningstid. Och Courtneys texter är lika provocerande som en väderleksrapport.
Jag kan inte förstå vad som fått så många att gå ned i spagat för den här skivan. Stelopererad mainstreamrock av glättig amerikansk radio-punkmodell. Som en tråkigare version av Holes ”Celebrity Skin”. Ljusår ifrån ”Pretty On The Inside” och ”Live Through This”.
Knappast något som ens kan reta upp den mest reaktionära av republikaner.
All kraft som de här låtarna sägs besitta når inte fram till mig. Istället känns skivan mest patetisk och jobbig. Krystade ackord kompar Courtneys flitiga användande av ordet ”fuck”. Jag tolkar det som att hon – trots att hon fått både kungariket och alla pengarna – fortfarande är förbannad och frustrerad.
Det blir jag också. Av att lyssna på den här skivan.
Det enda som gör att den sticker ut är att det är just Courtney Love som sjunger. Hennes trasiga, ärrade röst. Ibland usel. Ibland hjärtskärande. Hela tiden lika stark. Men, eftersom jag alltid får en bitter eftersmak när jag läser om eller lyssnar på Courtney Love ger jag upp nu. Jag vill inte sitta på parketten och njuta av hennes liv som underhållning. Det finns saker jag inte vill veta. Som jag inte är det minsta intresserad av. Men, som cyniska personer tjänar ganska många dollar på.
Musikaliskt låter Courtney Love som en tråkig cover på sig själv. Sämre låtar. Mindre känsla. Mer plast-attityd utan riktig botten. Hon, som en gång utstrålade rätt mycket ryggrad har idag blivit en bitter och knasig människa som gnälligt tjatar sitt välkända budskap. Världen runt om henne förändras, men hon gör det inte.
Hon har blivit Guillou. Eller den som dominerar insändarsidan i din lokaltidning.
När jag tänker efter är det faktiskt bara den avslutande balladen jag gillar. Och om den har de som gillar den här skivan uttryckt ganska svala omdömen. Men det är bara då Courtney Love berör mig på riktigt den här gången. Bakom en mjukt tassande sista dansen-melodi ligger hennes spruckna röst och sjunger vers efter vers efter vers. Och refrängen kommer aldrig. Mycket snyggt.
Hole var ett riktigt bra band. Men den här skivan är det stelaste jag hört i musikväg sedan Garbage var aktuella senast. Så här kommer Pink låta om några år. Tacka Linda Perry för det.
Bra musik kommer från hjärtat eller skrevet. Var de här låtarna kommer ifrån vill jag inte ens veta.
En riktigt sur skiva, som sagt.
Publicerad: 2004-02-19 00:00 / Uppdaterad: 2004-02-19 00:00
25 kommentarer
Fredrik vågar gå mot strömmen och såga skivan.
#
Men är den verkligen SÅ dålig?
#
ja, är det så dåligt?
bjurman gillar ju det iaf.
#
Åh… en ”tvärtemot alla andra recension”? Cool.
#
Jag tycker ”Mono” är det bästa hon gjort sedan ”Live through this” men resten av låtarna är väldigt tråkiga. Köp singeln och strunta i den här skivan.
#
håller med om i princip allt du skriver. sista låten och kanske singeln är väl bäst… känns som om hon gråter över skivan i den sista låten och det blir tragiskt och bra.
#
Herregud var det TOLV ÅR SEDAN som What's going on? var en hit??
#
småland: sen när gillade bjurman något som var bra?
#
låtarna som är bra
mono
but julian…
all the drugs
uncool
hello
zeplin song
never gonna be the same
det är inte så illa.
#
äntligt, någon som genomskådat skiten som får per bjurman att jubla. det säger väl det mesta, både om skivan och bjurman förresten.
#
Jag tycker den är bra. Skitigare än Celebrity Skin. Mono är jävligt ösig.. Skit i vad Bjurman och Welander (ovan) skriver, lyssna själv.
#
Nu blev jag än mer intresserad och nyfiken… Alla har ju hyllat den här plattan innan och just därför börjar man ju undra. Men om Per Bjurman gillar den så borde jag å andra sidan hata av principskäl!
#
En litet löjlig recension av motvallskärring-karaktär. Detta är givetvis inget mästerverk, men en helt OK skiva, faktiskt den skiva man kunnat hoppas att hon skulle göra…
#
Welander sågar skivan utan någon bra anledning och fyller ut sin recension med oväsentligheter, som t ex hur Courtney är som person. Den sämsta recension jag läst på länge… Jag påstår inte att Loves skiva är någon direkt 10 poängare, men det är en stark platta. Mainstreamrock? Ojojoj, det är uppenbart att Welander inte har någon koll..
#
Vilken pinsam recension…
#
jag kan inte hålla med om någonting i denna recension. mitt tips till er alla är att lyssna på skivan innan ni spekulerar i hur bra eller dålig den är.
#
woho!!! fan bästa recensionen jag läst på den här sidan!
#
Vilket var sämst?recensionen eller Turbos kommentar? well they both suck
#
det känns som om recensenten tycker han är cool som sågar skivan för att Courtney Love är en känd person. Som om han försöker bevisa att han verkligen kan det här om musik och tycker att det bara är coolt med nya helt okända band som ingen har hört innan för att det får folk att tro att han är speciell och är uppdaterad inom musikscenen. det känns som om han går emot alla bara för att vara sån. Det skulle faktiskt inte förvåna mig alls om han är en INDIE nörd. För dom brukar vara såna att dom tycker om band när dom knappt finns och ingen har hört dom innan men så fort detta bandet då får en "hit" så överger han bandet för han tycker att dom har sålt sig, men i själva verket gör han det för att tillfredställa sig själv som en INDIE nörd. Eller är det inte så. För jag tycker inte att man kan såga den skivan för musiken är helt OK. Det är bara recensenten som har förutfattade meningar om Courtney Love och därför bestämt sig redan innan för att såga skivan. Ber om ursäkt för alla stavfel här och där.
#
Den här skivan är så dålig att det är svårt att fötstå att någon kan försvara den gentemot en sågning.
#
Lyssnade just igenom den här skivan igen. Fortfarande lika usel, tyvärr.
#
Okej, en tvåa är helt fel. Förstår inte hur du kan tycka den är 'usel' när du gillat hennes tidigare, den är faktiskt inte så annorlunda. Dock för många medelmåttiga låtar, tyvärr.
#
Herr Fredrik har givetvis rätt till egen åsikt, även om den är dömmande och ovetande. Skivan är precis vad som reflekterade courtney under den här perioden av sitt liv. Man vill ha musik som reflekterar vad skrivaren känner och går igenom. Courtneys liv under den här tiden var ett rent helvete, droger, depression, hat, frustration, därav skivan. Det är så det ska va. Skulle kanske vara konstigt och FEL om hon gjort en uppföljare på celebrityskin då det var en helt annan period. Så har Courtney alltid levererat och nästa skiva kommer följa samma mönster, mycket mer lung och balanserad. Sunset strip är nog enligt min mening skivans Ess.. rått, smärtsamt, rökigtskrik som skickar illningar längst ryggraden sista 2 minuterna… Inte att förglömma att texterna är så klockrena och ärliga.
#
Jag håller med Malin om att skivan avspeglar perioden i Courtnys liv, som var allt annat än harmonisk. Kanske därför jag har svårt att lyssna på den. Tog mig lång tid att bilda mig en uppfattning om den, men nu efter snart fyra år vet jag. Vissa låtar, i huvudsak första hälften av skivan inkl. uncool, är rktigt bra i grunden. Tyvärr är de förstörda pga usla arrangemang och fruktansvärd produktion. Hade hon/dom omarrangerat, omproducerat och gjort 5 starka låtar till så hade skivan vart lysande. Men nu blev den ganska dålig. Synd för vissa låtar (sunset strip t.ex.) är bland det bästa hon gjort. Sen tycker jag rösten är bland det jobbigaste att lyssna på också, eftersom den är så skadad jämfört med tidigare.
Men jag vet att nästa platta, som kommer om nån månad, kommer att bli sjukt bra. Väldigt Dylan.
#
tacka vet jag courtney och america’s sweetheart är riktigt jävla bra, precis som alla de andra skivorna. snart kommer ytterliggare än skiva och de låtarna gillar jag också, can’t want l love you courney
they really want you, they really do
#
Kommentera eller pinga (trackback).