När DJ Danger Mouse gick ut med nyheten om vad han ville göra skakade jag misstroget på huvudet. Det kunde inte vara möjligt, annat än i teorin. The Beatles ”White Album” och Jay-Zs ”Black Album” mixat till ett, ”The Grey Album”.

Och nu när jag lyssnar, när jag inser att det är sant känns det nästan som världen viner runt öronen och syret rusar i ådrorna. Som ett ögonblick av historia i tillblivelse. Det är så otroligt förbjudet. Så härligt provocerande. Det är inte bara en gång jag blivit ombedd att stänga av ”den jävla skiten”, när jag lyssnat utan lurar. Den heliga kon och Jehova tillsammans. En omöjlig möjlighet. Blows your mind.

”The Grey Album” är otroligt. DJ Danger Mouse har gjort ett fantastiskt jobb. Det låter helt osannolikt. Och ljuvligt. På sin officiella webbplats insisterar DM att all musik – varje trumslag, varje ackord – är taget från Beatles mästerverk, att allt kan spåras till något ställe på originalinspelningen.

Det var ju det här Beatles gjorde. De tänjde på alla gränser med ”White Album”, det är därför det är så fantastiskt. Det är därför ”White Album” är deras överlägset bästa album. Och kom nu inte och säg att det är för splittrat eller tramsigt eller vad du nu kan komma på. Håller du inte med har du fel, så enkelt är det. För ”White Album” är världens bästa album. Men just dess experimentella karaktär gör att ”Grey Album” känns så naturlig. Naturtrogen. Och som att Danger Mouse gjort originalet rättvisa.

Det här är när hiphopen bevisar för de sista tvivlarna att det är en sann postmodern konstform, när den bevisar att den inte har några som helst gränser, att den kan vara mer punk än punken och mer pop än popen.

Bäst är ”Moment of Clarity/Julia” med sin klickande gitarrslinga och studsiga klapp, ”Justify My Thug/Rocky Raccoon” så snyggt loopad, ”What More Can I Say/While My Guitar Gently Weeps” och ”Encore/Glass Onion” – men det är John Lennons fel.

Jag glömmer dessutom ett viktigt påpekande. Jag gillar inte Jay-Zs ”Black Album” alls. Inte förrän nu. I den här versionen.