Jag önskar att Kaada levde lite mer efter sin nörd-anthem, ”It's Wonderful To Be a Nerd”. Nördar snöar in, det är ju liksom det som är poängen med att vara nördig. Djup istället för bredd.

Men den största kritiken jag har mot ”Mecd” är att den breder ut sig över för stora marker. Det är en popskiva rakt igenom, men han letar i så många godispåsar att inget behov blir riktigt tillfredställt. Och hans fäbless för Paul McCartney-tirader är ganska tröttsamt.

Kaada är allra bäst när han släpper lös varieté-anden i sig. När ett ganska gammalt uttryck tvingas samexistera med hans klipp-och-klistra, start-och-stopp-teknik. Då är han som en mer lättillgänglig Erik de Vahl, men mer traditionellt poporienterad och definitivt mer varm i kläderna.

Influenserna är många – britpop, tweepop, folkmusik och en stor dos av den musikaliska skola som kommit ur Norge de senaste åren – allt samlat under den förvirrade och utsmetade kategorin electronica. Men även om destillatet kanske är nytt så känner jag mig så van vid delarna att ”Mecd” känns gammal redan när jag lyssnar första gången. Det intrycket stärks dessutom av att ”That's Life O-Oh” från filmen ”Tur & retur” både inleder och avslutar skivan (sista delen av ”Dammit, Planet Earth”). Och orgelslingorna som är utströdda över skivan känns som de hämtats från Jonas Jonassons skräphög.

Men där någonstans måste mina negativa omdömen om den här skivan sluta. För trots mina förbehåll tycker jag om Kaadas andra skiva. Det är lite snällare än i debuten, lite lyckligare. Säkrare kanske. Framför allt gillar jag attityden på skivan. Det kanske är där nörd-anthemen visar upp sig ordentligt. Som om den vill säga: Det är ok. Slappna av. Njut lite bara, det räcker.

De två basisterna, Tomas Tofte (elbas) och Øyvind Storesund (kontrabas), är alldeles fantastiska. Gjertrud Pedersens basklarinett njutbar där den tittar fram, särskilt i ”Zelotypia”.

Jag tycker om och njuter av ”Mecd” även om jag inte tycker den är så bra.