Recension
- Blemish (album, cd) David Sylvian
- 2003
- Samadhi Sound/Dotshop.se
Musik du inte visste att du ville ha
Lyssna
Externa länkar
- David Sylvians hemsida
- Köp, lyssna, här.
- Nonplace - ett skivbolag
- Bernd Friedmanns skivmärke. Kölns stolthet.
- Christian Fennesz egen sida
- Christian Fennesz egen sida med biografi, diskografi och allt man vill veta om en sådan här man. Mycket.
Etiketter
Det här är ett av föregående års bästa album. Alla kategorier. Terapi för sargade själar. Allt tystnar. Allt omtumlas, torktumlas och undanmumlas. Blickar på annat söndersmulas.
Du är en tornfalk i torrdocka.
Undrar du hur det känns?
I så fall kan du sluta leta nu.
Det här är modig musik för modiga öron. Av en modig engelsman vid namn David Batt. Som sedan 20 år tillbaka huserat under Virgins tak, först, under 80-talets första hälft, i det sofistikerade New Romantic-bandet Japan, sedan solo under det tagna namnet David Sylvian.
Det krävs mod och en övertygad vision att göra den här skivan. Det krävs mod att lämna Virgins dubbelnatur, att ställa kompromiss och geschäft mot konstnärlig frihet och svårt att nå ut. För, ”Blemish” som är den passande titeln på detta stycke trolldom, släpptes till en början bara på www.davidsylvian.com och för detta krävdes också mod. Den gick inte att få tag på någon annanstans.
Improviserad, naken och lågmäld musik. Med Sylvians karakteristiska vibratosång, solo, utan stämmor eller körsång. Musik som växer med varje lyssning. Röst och sång som möter elektroniskt som möter gitarr, bland annat gästad av jazzgitarristen Derek Bailey och electronica-input av Christian Fennesz. En bubblande och puttrande klick-tingest med perfekta skönhetsfläckar. Blemish(es). Mark Hollis spröda album far igenom skallen.
Har du en gång hört Sylvians röst kommer du alltid att känna igen den. Den låter som ingen annan. Änglar i struphuvud och mage. Jag har alltid undrat hur man kan sjunga så vackert. Efter sex månader med det här albumet undrar jag det än mer. Snälla ni. Lyssna på ”A Fire In The Forest”, Sylvians högsta höjd hittills och kanske den enskilt bästa låt som skrivits på ett decennium. Det är sådana här verk som gör musiklivet och sökandet värt all möda och långa väntan. Det är musik som det här som klär av andra skivor i samlingen och får merparten av det som ställs intill att bli osynligt.
Närvaro. Shamanism för en stressad kick-kultur. Intim musik. Ärligt. Personligt. Fantastiskt. En ocean som förtrollar dig. Mellan gråt, hypnotiskt vackert och otäcka antydningar och subtila obehagssfjärilar.
När ni funnit det här kan vi tillsammans se fram emot Sylvians kommande samarbete med Ryuichi Sakamoto (kommer någon ihåg 80-talsmästerverket ”Bamboo Houses”?) och hans kommande handslag med Kölns Bernd Friedmann aka Flanger.
Publicerad: 2004-01-16 00:00 / Uppdaterad: 2009-09-28 10:11
37 kommentarer
Hm måste kollas upp.
Kanske jag är först?
#
Du kan väl läsa texten innan du yttrar dig? Det skall jag göra nu.
#
Hart hört mycket om honom så det är nog dags att kolla upp dessutom är allt som Christian Fennesz är inblandad i bra.
#
äntligen börjar vi snudda vid King Crimson-territorier!
sätter på Sylvian/Fripp – Damage nu…
#
Goderafton. Kul. Minns att jag upptäckte David Sylvian när dubbeln Gone To Earth kom ut. Läste en recension i Arbetaren. Föll pladask. David Sylvian är lika viktig pappa för mig som Kjell Fokin Alinge.
#
jisses! om fennesz är inblandad kan inget slå fel. köpa köpa köpa
#
Hell yes! Skulle man kunna få önska ett gäng retroreccar sedan när bakkatalogen släpps?
#
Johan: Jo'rå. Gone To Earth och Secrets of The Beehive borde finnas med här för alla hungriga själars beskådan och himleportsbegär. Och så tänkte jag att DSC bör ha åtminstone en recension av Low. Plus Telefon Tel Aviv och Benge. Men allra mest ska jag börja skriva ganska mycket om musik som inte finnsmen som jag skulle vilja ha. Som nu senast med min recension av Clem. Nästa blir med Sexy Midgets från Lissabon. Och en riktig skiva. Kommande Mum. Pratade med Marcus på Fat Cat idag. Ha ha, jag har tjingat den nu. Ola får skriva retroreccar på Ola Magnell. ;-)
#
Sweetness!
#
Slarvig och sömnig Anders trodde att Secrets of The Beehive inte fanns recenserad. Det gör den. Dock inte nyutgåvan. DEN skivan är antagligen min all time favorit.
#
vill jag ha amatörpoesi läser jag twisterella! sluta med denna töntiga amatörpoesi ni börjat med på sistonde!
#
När man skriver om Sylvian får man faktiskt bli lite poetisk.
#
Stoppa amatörpoesin: I beg to differ. Ett skiffer. Poesi behövs. Mer poesi. Och solsocialism. Riktiga recensioner finns inte.
#
Närvaro. Shamanism för en stressad kick-kultur. Intim musik. Ärligt. Personligt. Fantastiskt. En ocean som förtrollar dig. Mellan gråt, hypnotiskt vackert och otäcka antydningar och subtila obehagssfjärilar.
haha… mest lol
#
Terapi för sargade själar. Allt tystnar. Allt omtumlas, torktumlas och undanmumlas. Blickar på annat söndersmulas.
seriöst… vad fän gick du på?? O säg inte att du var hög på livet… lol lol lol *suck*
#
hmm, jag trodde uttrycket ”lol” dog ut i slutet av 90-talet.
#
Fin recension, Anders! Jag ska genast kolla upp plattan.
#
ninja: Nop… den gjorde ju inte det… den lever fortfarande starkt bland alla lollare.
#
Däremot dog ninjorna ut mellan 1630-1650 talet. =(
#
Någonstans läste jag att denna skivan var rätt trist och att bara 'fire in the forrest' var bra, så jag bara struntade i resten. Så dumt. Nu ska jag lyssna på hela. Minns att jag var löjligt förtjust i en låt som hette ”Black water” nån gång på 90-talet.
#
Det är ju så att man storknar när en recension direkt inleds med högstadiesvenska. ”Det här är ett av föregående års bästa skivor” EN skiva heter det!
#
rätt tråkig skiva det här
#
vad är detta för musik? finns det något som ligger nära så att man vet om det är något att hugga?
#
Blemish är svår jämfört med ”Seecrets of the beehive” och de andra tidiga plattorna där David sjunger. Rösten är det inget fel på men jag saknar melodier. Det är improviserat och inte alltid så harmoniskt som man är van vid från David. Har lyssnat till och från i ett halvår på Blemish men är inte vän med den ännu.
#
Ja man kan ju inte veta när det bara droppas obskyra namn som kanske inte alla hört om…
#
Varför ska han se grunge ut på omslaget? Det känns lika kul som bockskäggsmannen i Scritti Politti som skulle göra hip hop för en del år sedan.
#
En tornfalk i en torrdocka.
Fantastisk liknelse, briljant.
#
ordpolis nu men…
”New Romantic bandet”
särskrivningar går fetbort!
#
Mest lol: Jag går inte på droger. Jag går på de högsta formerna av språk. Och det är *inte* naturvetenskaper och matematik. Det är musik och poesi. De gränsar till det gudomliga. Till det mystiska och ogripbara. Är det här förståeligt. Det jag försöker säga. Hmm. För de som hörde intervjun med Göran Greider i P1 idag så spordes det om detta. Om man använder sig av en välviljans princip när man försöker förstå går det ofta bättre. Jag tror att Gud bor i sensationer som likt poesi och musik berör men som aldrig låter sig till fullo fångas.
Olf: Black Water ja. Sylvians projekt Rain Tree Crow. Latenitelullabypop. Men Blemish är modigare. Black Water var barkis. Blemish är mer knäckebrödsmotstånd. Nyttigt!
Linsgryta: Nej. Jag har svårt att hitta något som ligger nära. Kanske någon annan vet. Säg till i så fall för den skivan vill jag inte missa.
Lisa: Tack. Sådant är morot.
#
haha anders bögsten igen ”gissa hur många skivor jag har!!?”
#
Håkan: a) Fick du tag på den? b) Kommer du från västkustmetropolis Göteborg? c) Börjar ditt efternamn på J eller E?
#
Tja Anders!
Jag svarar ”Ja” på b) och c). Däremot tycker jag inte om när Japan buntas ihop med New Romantic eller när det klankas på Rain Tree Crow. På a) svarar jag att denna plattan har jag funderat på länge, det är nog hög tid nu.
#
Håkan E: Jag avsåg med min barkis kontra knäckebrödsbild inte att hacka på Rain Tree Crow. Barkis är gott. När den är färsk.
#
plattan finns i lyxpressad dubbelvinyl m. bonusspår också.
http://www.nexternal.com/sylvian/?Target=products.asp&ProductID=12
#
180 grams US vinyl, gatefold sleeve.
Goa grejer.
Kommer ihåg när Dot släppte Endlessnessism. 2CD och limiterad 4xLP a 180 gram i tjockt kartongpapper. 2 kilo release. Dyrt porto. Men asgo att lukta på och hålla i.
#
Jag har alltid älskat Sylvian, men den här jobbiga recensionen fick mig nästan att tappa intresset. LÄr sig skriva i hela meningar, gärna med bisatser och utan nån sorts pseudo-poetiskt svammel.
#
fan vad rabiata folk har blivit här… snart ska väl recensenterna vara "objektiva" också!
den här skivan är helt makalöst fantastiskt bra. men en beskrivning av ljudbilden *hade* faktiskt hjälpt läsförståelsen :)
#
Kommentera eller pinga (trackback).