Utan tvekan är Mark Lanegan en stor låtskrivare. Det dystra och mörka blir så där farligt vackert som det blir hos Peter Dolving och Tindersticks.

För utan att analysera texterna sönder och samman så tar Mark Lanegan mig på en tur in i den där delen av magen där det finns klumpar. Den del av magen där skräcken och lyckan i heroinet bor. Den del av magen som berättar att snubben som dör av en överdos på T-centralen bara står lite längre ned på samhällsstegen än jag själv.

Stegen är densamma och den är förmodligen lika hal för alla. Särskilt som om de där nedanför mina fötter gör allt för att komma före mig.

Mark Lanegan Band har gjort en EP i gränslandet mellan stegen och det fria fallet. Det kittlar och skrämmer. En EP i väntan på den fjärde fullängdaren.

Bara att inleda med stentunga ”Methamphetamine blues” för att följa upp med ”On the Steps of the Cathedral” visar att det är allvar. Nästan maniskt gospelaktigt mumlar en man ”He's got the whole world in his hand” och Mark Lanegan raspreciterar sin tonsatta text.

Lever vi i vansinnets tid? Kommer den babyloniska skökan snart stå på toppen av sitt välde? När ska flagellanterna återigen befolka våra torg och gator? Med en röst färgad av det kolsvarta nikotinet och den brännande spriten ställer Lanegan oss för sitt eget fullbordade faktum: Världen.

Med rötter i blues och amerikansk rock blir inte detta en munter upplevelse. Förmodligen finns Mark Lanegans i varje tidsålder. De som genom sitt sätt att leva nästan manifesterar att den yttersta tiden är nu.

Men det håller. Mark Lanegan är trovärdig i eländet, och hans låtmaterial är starkt.

Så för dig som vill fira jul med mörkret som granne är detta skivan hela dagen. Och med ”Lexington Slow Down” visar Lanegan att också att det mörkaste mörker måste innehålla någon form av ljus. Där landar han också EP:ns bästa låt. Åh, om jag bara kunde sakta ned.