Allting börjar så bra. Tunga trummor, tunga riff och ett grovt vrål. Några tekniska riff följs av ett, i sammanhanget, långsamt och tungt parti. Dynamik, och jag gillar det! The Forsaken borgar för kvalité och det står de upp för även denna gång.

Mitt första möte med skåningarna var på en samlings-CD som följde med tidningen Close-Up. Som så många gånger både förr och senare hittade man godbitar på Close-Up:s skiva från nya och gamla bekantskaper. ”Seers Hatred” från debuten ”Manifest of Hate” satt fint och gav mig välspelad och medryckande death metal. Tyvärr har det än idag inte blivit av att jag har köpt skivan, men ”Seers Hatred” gillar jag fortfarande. Vilket hyckleri egentligen.

Nåja. Nu några år senare är det ett mer thrashigt The Forsaken som möter mig. En skiva till har avverkats, ”The Arts of Desolation”, och death metalen har blandats ut med arvet efter band som Slayer, även om The Forsaken är mer tekniska.

”One More Kill” är skivans absoluta höjdpunkt. En, i likhet med de övriga låtarna, meckig låt bryts av med en refräng bestående av raka, harmoniska ackord där det trampas på med dubbelkaggarna som bara den, snyggt ackompanjerat av ett frenetiskt smattrande på ridecymbalen. Tyvärr är detta enda gången vi bjuds på de ingredienserna på skivan. Sedan byter skivan nämligen ansikte. Riffen staplas på varandra, takterna byts i ofantlig fart. Titelspåret har en ganska medryckande refräng, men annars är det tunnsått helt enkelt.

The Forsaken tar något av ett progressivt anslag i sin thrash/death metal. Att de avslutar skivan med en stenhård version av Metallicas ”Blackened” är ett mycket medvetet val, då ”â€¦And Justice For All” är den skiva som strukturellt sett står närmast vad The Forsaken levererar på ”Traces Of The Past”. Tanken slår mig när jag lyssnar på låten att Nicke Grabowski gör precis det Lars Ulrich inte mäktade med bakom skinnen, men det kanske är att vara väl hård mot dansken…

Jag har nu umgåtts med ”Traces Of The Past” i ett par veckor, minst. Vi har varit på promenad ihop, diskat ihop, försökt somna ihop och suttit ner koncentrerat och försökt lära känna varandra. Jag trodde att det skulle ta ett tag att komma in i skivan, på grund av de meckiga låtarna, men jag har insett att det inte är meningen att vi ska vara kompisar. Den är nog lite för komplicerad för mig.

Kanske beror det på gitarrsolonas lite väl frekventa närvaro. Kanske beror det på att riffen staplas på varandra, gång på gång på gång och det är taktbyten hit och dit. Kanske är det för mycket tvåtakt. Någon riktigt bra förklaring har jag inte. Tyvärr träffar den fel och jag känner mig aldrig bekväm med skivan.

”Traces Of The Past” berör mig alldeles för lite och det är synd och skam. Den får vara hur välspelad och stenhård den vill, men funkar inte kemin funkar det inte.