5. The White Stripes – ”I Just Don't Know What To Do With Myself”

Burt Bacharach skrev originalet och Dusty Springfield missuppfattade precis allt med texten och försökte stöpa om det i någon slags känsla av att inte ha en aning om vad man ska göra själv när man tidigare delat allt med Honom eller Henne.
Nej, vad Bacharachs vision egentligen handlade om var breda ben.
Jättebreda ben.
Ben så brett isär att de är millimeter från spagat.
Och massor av hårspray. Och en sensuell Kate Moss som gnider sitt underliv mot en järnstolpe i tre minuter.

4. Limp Bizkit – ”Behind Blue Eyes”

Filosofen och filantropen Fred Durst har tidigare spelat in en ömsint och naken version av George Michaels ”Faith” och här ser han till att såväl Keith Moons som John Enthwistles minnen hedras på ett mer storsint sätt än alla galor i världen. Och visar samtidigt att ingen har så koll på musikvärlden, samt vad kids vill ha, som Pete Townshend.

3. P.O.D. – ”Will You Love Me Tomorrow”

Mer nu metal, den enda genre som lyckas förnya och pumpa liv i gamla dammiga ballader ingen, förutom kanske din gamla gaggiga farmor, ändå fattar. Av den här låten har jag inte hört mer än de få sekunder som spelas på Åhléns-reklamen för skivan, men det räcker. Gott och väl. Carole King? Phil Spector? The Shirelles? Vilka är det? Är det sån där farmor-musik nu igen?

2. Atomic Kitten – ”Ladies Night”

”Eternal Flame”! ”Tide is High”! Atomic Kitten har stått bakom många odödliga hits, men bäst är årets cover av Kool & The Gangs ”Ladies Night”. Det lilla funktrams som fanns kvar i originalet har tvättats bort till förmån för de tre fagra damernas kraftiga, heta och blodfyllda svällkroppar till stämmor; det är lystet och mustigt så det förslår och särskilt när de dansar och hon som alltid dansar längst till vänster viftar sådär med pekfingret, som om hon läser lusen av någon unge som springer i skolkorridoren.
Då är det ren och skär sex på teve.
Stilla, mina viltspringande hormoner! Stilla!

1. Miio feat. Daddy Boastin' – ”När vi Två Blir En”

De trendmedvetna jurymedlemmarna på Swedish Hit Music Awards förbluffar än en gång med sin totala koll på musikvärlden genom att nominera den här yppiga damduons precisa cover på svenska folklighetens språkrör, Gyllene Tider, till Årets Låt.
Nominerade i samma kategori var dessutom Håkan Hellström med ”Kom igen, Lena”. Snacka om att en låt är bra när den nomineras som Årets Låt – två år i rad!
I alla fall, Miios version lyckas locka fram all ångest och sexuell frustration ur Gessles till synes naiva original och när de sjunger, ”Jag vill känna din kropp mot min”, så gör dem det på ett sätt som gör att man förstår att de menar, att de längtar efter trygghet och värme och att allt de vill är att nå ut och beröra med sin musik och kanske, kanske, kanske lyckas de förändra någons liv och finna äkta kärlek längs vägen.
Jag hoppas det.
Herregud, så jag hoppas det.