I begynnelsen var 1977 och Grateful Dead spelade in den här låten ”Samson & Delilah” och Gud såg att Jerry Garcias verk var gott, så han fixade så att det där stycket om att styrkan sitter i håret kom med i Bibeln också.
Kruxet är bara att det är fel.
Det är egentligen precis tvärtom: ju mindre hår, desto bättre.
Ju glesare de tidigare så stolta luggarna blir, desto desperatare blir personerna under dem. Och desperation är – tillsammans med frustration och ilska, två känslor som hänger ihop med det förstnämnda som Anton Corbijn och brunt – en alldeles lysande drivkraft.

Vi måste börja med att beta av Husgud nummer Ett.
Ja, jag talar om Bruce Springsteen.
Just som han trodde att han utagerat sin medelålderskris på tvillingpekoralen ”Human Touch” och ”Lucky Town” upptäckte Springsteen att hans hårfäste fortsatte dra sig tillbaka med envisheten hos en irakisk propagandaminister. Följaktligen gjorde han vad alla vuxna karlar gör i ett sådant läge.
Han odlade hästsvans.
Och sen spelade han in tolv omåttligt vackra akustiska stycken, de finns samlade på ”The Ghost of Tom Joad”-skivan och är fortfarande det bästa han gjort de senaste tjugo åren.

Man skulle kunna nämna Thom Yorke och hur ”Pablo Honey” var ett halvhjärtat trevande efter radiorockångest hos en kille med blonderad kalufs. Som senare blev helsnagg, helskägg och ”OK Computer” i takt med att håret försvann.

Sen har vi Billy Corgan.
När Smashing Pumpkins var som bäst, när de verkligen var en öppen sluss av ångest och självförakt, var de inget annat än ett terapiverktyg för Billy Corgan.
Han var inte ens trettio år fyllda, ensam och skulten började bli alltmer synlig.
Så han gjorde ”Siamese Dream” och ”Mellon Collie and the Infinite Sadness”.
Sen gick det lite längre och han började klä sig som Pinhead, demonen i Clive Barkers novell, ”The Hellbound Heart”.
Sen skaffade han fiskarhatt, bildade Zwan och lirade collegerock så mjäkig att den fick Fader Tid att ta en fikapaus för att slippa vara med om eländet.
Ett säkert tecken på att ångesten gått över om något.

Och nu kommer Henrik Berggren och alla kajalfascister kuttrar förtjust om det nya baskermodet, men kom igen nu, vi vet ju vad det handlar om.
De som sett Berggren utan basker vet att det inte finns så värst mycket därunder.
De som hört skivan ”Cruel Town” vet vad den handlar om – ett gäng snubbar kring de trettio som grämer sig över sitt åldrande och önskar att de var sjutton igen.
Men jag tar gärna en kölapp för att få uttrycka min beundran för ”Cruel Town”.

Så, det är bara att konstatera: styrkan sitter inte i håret.
Men väl i förlusten av det.
Så undrar folk varför Magnus Carlson skriver de bästa svenska texterna om vardagsångest idag.
Så undrar folk varför Elvis Costello är så rapp och elak när han inte får ha sin hatt på sig.
Och nej, det har inget med Erik Hörstadius moster att göra.

Och till de av er som tvivlar på min teori:
Brolle Jr.
Manowar.
Och Michael Bolton