Att avsluta helgen med en konsert på Klubb Söndag visade sig vara perfekt, efter många timmars bilkörning och tårtkalas. Nu stod Thomas Denver Johnsson, Rosie Thomas och Damien Jurado stod för underhållningen.

Ganska få människor hade kommit till Strömparterren denna söndag när Thomas Denver steg upp på scenen. Kanske berodde det på feltrycket på biljetterna, där det stod insläpp 21, istället för korrekta 19. Eller så berodde det på att många personer valde att se de svenska fotbollsdamerna spela VM-final, vad vet jag. Det verkade nästan på Thomas som om han hellre hade sett matchen också, då han i ett mellansnack berättade att han väldigt gärna hade bytt ut en av medhörningsmonitorerna mot en TV en dag som denna. Folket dök hur som helst upp och när Damien äntrade scenen var det lagom med folk, inte för få, men ändå plats att stå och se bra.

Det blev en kontrasternas kväll. Först ut var som sagt Thomas Denver Johnsson, en helt ny bekantskap för mig. Ensam med sin gitarr och sitt munspel delade han med sig av några låtar, nästan lite försynt. Mitt första intryck var att han är den blygaste killen på planeten, men ändå sitter han där ikväll ensam på scen och öppnar sig med sina låtar. Thomas lyckas dock inte beröra mig fullt ut, då det blir för långsamt och ensamt.

Nästa behållning denna kväll är Rosie Thomas. En lugn och stabil stämma hörs när hon levererar sina melodier och jag får intrycket att hon är en kvinna som har mycket erfarenhet av livet, även om hon i mellansnacken öppnar för diskussion med någon som kanske kan ge henne några svar på de frågor hon har, vilka enligt henne själv är många.

Kontrasten är också stor på den Rosie vi möter i låtarna och den Rosie vi möter i mellansnacken. Är hon reserverad och eftertänksam i sin musik är hon raka motsatsen mellan låtarna. Orden formligen sprudlar ur henne och den lugna, lite mörka stämman är som bortblåst till förmån för en fnittrig blandning mellan Betty Boop och en mindre vulgär Fran Drescher. Tankar kring de mest triviala saker delas med publiken och det slår mig att Rosie Thomas lyckligtvis kommer att ha ämnen att skriva låtar om i all oändlighet.

En uppkommande förkylning hämmar Rosie lite denna kväll, även om det hos mig inte märks det minsta. Både piano och gitarr ligger till grund för låtarna och det funkar lika bra med båda.

Kvällens huvudattraktion stavas Damien Jurado. Han är här på sitt första Sverigebesök och har tidigare på turnén besökt Stockholm. Mitt intryck av Damien Jurado är högst fragmentariska, min bror gillar honom skarpt och har spelat lite låtar här och där för mig, men direkt inlyssnad är jag inte. Något det ska bli ändring på.

Det lilla jag har hört av Damien har fått mig att tänka på Songs:Ohia, vars skiva ”Lioness” är en av de singer/singwriter-skivorna jag håller varmast hjärtat. En kompis hävdade att Christian Kjellvander är influerad av Damien, något jag med lite god hjälp kan hålla med om i vissa låtar på skivorna. Jag skulle dock vilja hävda att Damien står på högsta egna ben, speciellt live.

Rosie Thomas berättade i ett mellansnack att Damien ”looks like he's gonna kill you, but he's a really nice guy”. När jag under konserten ser honom på scenen förstår jag vad hon menar. Framför oss sitter en stor, grov och snaggad kille i Doctor Marten's och en Misfits-tröja. Inte min idé om hur Damien Jurado skulle vara, hade snarare tänkt mig nåt i stil med killen som kompade både Rosie och Damien, en tystlåten kille i keps som spelar gitarr. Försynt liksom. Ack, vad jag bedrog mig.

Lite tyst är Damien ändå. Några mellansnack är det till en början inte tal om, eftersom han helt enkelt inte har nåt att säga, deklarerar han. Allt eftersom konserten lider blir Damien lyckligtvis mer och mer varm i kläderna och anekdoter om hur dålig han är på att repa, han sons uppväxt och sin frus nya hobby som är att samla på Volvobilar delas med publiken.

Setlistan består av låtar från ”Where Shall You Take Me”, ”Ghost Of David” och sist ”Rehersals For Departure”, i nämnd ordning. ”That's it”, konstaterar han. Dock övertygar publiken honom till att köra tre extranummer, varav de två sista ”Matinee” och ”Letters & Drawings”, önskas fram av publiken. Den sistnämnda muteras till något som får mig att tänka på Adam Sandlers ”At A Medium Pace” (minus alla förnedrande sexkommentarer givetvis), då Damien med många glimtar i ögonen slänger in lite kommentarer som ”I'm lonely and depressed”, ”I'm 31 years and growing bald and fat”, ”she's collecting Volvos” och slutligen ”if you call I will hang up” mellan textraderna. Mycket underhållande och det går hem bra hos publiken.

Det är en mycket intim spelning vi har fått vara med om. En något reserverad Damien inleder konserten, men övergår sedan till att bli mer och mer avslappnad. Kommentaren om att det känns som om han är i sitt vardagsrum (”except that you're Swedish”) talar ditt tydliga språk och det är en fröjd att beskåda.

Detta var första gången Damien var i Sverige. Jag håller tummarna för att han kommer tillbaka.