Jag hade gått runt och funderat på ett tema till en recension eller krönika i ett par dagar för en dryg vecka sen. Det löd ungefär så här: ”Vad händer med rocken när den blir bekväm?”. Så damp nya skivan från Vue ner. Perfekt objekt för bekvämrockstemat tänkte jag och behöll den för mig själv.

Den blev liggande. Så lockande var det inte att lyssna på den. Trots att jag gillade deras förra album i några veckor. Men en ny Vue-skiva. Näe. Jag har roligare saker att lyssna på.

Men så började det dra ihop sig. Och jag var ju tvungen att göra något av den där idén med bekvämma rockare.

I med skivan.

En rak höger mitt i nyllet på en oförberedd recensent i form av en perfekt uppbyggd rock'n'roll-låt. ”She's Sweet” börjar långsamt, ökar tempot säkert. Lägger ett pumpande piano och handklapp i långt bak i ljudbilden. Bryter ner med chugga-chugga-gitarrer. Löst och jangligt trumspel med fokus på virveln. Och så ett rökigt munspelssolo (eller om det bara är en vansinnigt märkligt distad gitarr, jag är fortfarande efter 20-talet lyssningar osäker på vilket).

Mitt i nyllet liksom.

Vues bluesiga rock & roll är allt annat än bekväm. Kanske är den inte särskilt nyskapande heller. Men jag har inga sådana krav på rockmusik. Jag vill bara att det ska svänga och göra det bra. Vue placerar sig på dagens musikaliska karta någonstans mellan The Strokes och Reigning Sound och de står sig väl i jämförelse med båda. Ibland hörs den där Strokes-sidan lite för tydligt för att det ska kännas bekvämt (lyssna på ”Look Out for Traffic” till exempel).

Bäst är sångaren Rex Shelverton som har en röst att dö för i rocksammanhang. Han låter kaxig, överlägsen och fullständigt närvarande. Han är nära att vara lika påträngande som någonsin Howlin' Pelle (fast med ett bredare register).

Jag kan i och för sig tycka att några av låtarna är lite anonyma. Och att de i något enstaka fall blir sådär bekväma som jag hade förväntat mig (såsiga ”Prettyshapes” till exempel). Men de tillfällena är undantag. För det här är en riktigt välavvägd och varierad rock & roll-soppa som smakar fint hösten 2003.

Alltså nu vill jag verkligen se dem live. Jag vet att jag kommer stå där framför scenen och skrika med samtidigt som näven hytter mot scenen.

Ibland är rock & roll precis vad kropp och själ behöver.

Nu behöver jag en konsert.