Hon är den galnaste jäveln, den egensinnigaste dåren och den coolaste bruden. Åtminstone känns det så när "Fatherfucker" precis tonat ut. Då tänker jag på henne som en hävstång som välter och en murbräcka som slår sönder stora tunga strukturer av förutfattade meningar och dumhet.

Det börjar med "I Don't Give a Fuck" och vem kunde ana att sönderspelade Joan Jett-dängan "Bad Reputation" kunde få sånt liv igen. Det fortsätter i "I'm the Kinda" och jag tappar hakan av hennes fantastiska och okuvade nödrim. Varför hejdas av att det inte funkar liksom? She don't give a fuck!

Sodom and Gomorra
Today and tomorra

Sen något om hennes aura, gödsel (manure, om jag hör rätt alltså) och angorapäls. Fantastiskt.

Det är när jag lyssnar på Peaches som jag tänker lyckliga tankar om postmodernitet och att det är något bra att samhället aldrig slutar utvecklas. Att det är värt all skit som kommer i utvecklingens spår och de offer som måste göras för att det ska fortsätta. Peaches är hypermodern. Hon bygger på det som varit och kommer därmed alltid alltid längre fram just nu än någon gjorde förra året, igår, för en timme sen och alldeles nyss.

Ja. Så där håller jag på.

Jag tindrar med ögon och tänker på Berlin en stund. Det där lyckosamma misslyckandet till sammansmältning av historia/framtid, traditionalism/futurism, hopp/förtvivlan, konst/smäck, fascism/liberalism. Där klass möter klass och kultur möter kultur. Bara i det kaoset kan artister som Gonzales (som gästar på skivan), Stereo Total, Atari Teenage Riot, Cobra Killer och Peaches springa.

Visst skulle man kunna irritera sig på lättköpa poänger, om man vill. Men varför? Det är inte upprörande att hon sjunger om sitt skrev eller om att vi borde skaka på kukarna och tuttarna om vi gillar henne. Nä. Just det. Det är bra ämnesval för låtar ändå. Nu kan vi sluta reagera på vad hon sjunger om och koncentrera oss på henne istället för eventuella chockvärden.

Sen är det ju riktigt sköna låtar här också. Och jag gillar till och med de låtar jag inte tycker är så bra. Som ovan omtalade "I Don't Give a Fuck". Den är inte särskilt bra. Men den är skitbra ändå. "Kick It" med Iggy Pop är dessutom precis det som nya Iggy Pop-albumet inte är, Ashton-bröder till trots (eller kanske tack vare). De lär känna varandra på ett ytligt konversationsplan, tramssångutfrågar varandra till en precis lagom dum trumma och ett ensamt gitarriff. Hennes samarbete med Taylor Savvy för tankarna till Tricky och Martina Topley-Bird, och den är fantastisk – särskilt när ljudbilden fylls av något som liknar en jetmotor.

Varje låt innehåller få instrument och de som finns där hålls tillbaka minimalistiskt. Låtarna är mer skelett än fylliga kroppar, men tomrummen är inte tomma. De fylls ut av mig som lyssnare när inte tomrummet talar i sig själv.