När jag stötte på Nicholas Barker, trummis i Dimmu Borgir, på en konsert i våras var jag givetvis tvungen att fråga lite om nya skivan. ”It's gonna be softer”, sa han till mig då och jag minns att jag blev lite tveksam. Jag vill, och förmodligen flera med mig, inte att Dimmu Borgir ska softa till.

Jag blev lurad.

Åtminstone enligt mig. Vad herr Barker sätter i begreppet ”softer” vet jag inte, men vi har definitivt inte samma ram för det begreppet.

Tvärtom låter Dimmu Borgir mer angelägna och stenhårda än de har gjort på den här sidan ”Enthrone Darkness Triumphant”. Det är egentligen inget nytt, Dimmu Borgir har sin formel och vet hur den ska användas. Skillnaden är att det låter mycket mer engagerat.

Samtliga medlemmar inklusive inhyrda symfoniker ger verkligen järnet. Dimmu Borgir vill visa att man är med i leken i allra högsta grad och man gör det med bravur. Visserligen har de på exempelvis ”Puritanical Euphoric Misanthropia” stenhårda dängor som öppnande ”Blessings Upon The Throne Of Tyranny”, men som helhet är ”Death Cult Armageddon” hårdare, även om alla låtar inte går fortast möjligt. Styrkan ligger i att de trots att det inte går fort, ändå låter stenhårda och rent ut sagt skitonda.

Är du tveksam så lyssna på öppningslåten ”Progenesis Of The Great Apocalypse” eller ”Vredesbyrd” så raderas dina tvivel.

Likt andra storsäljande genrekollegor har Dimmu Borgir på sin senaste skiva nyttjat en symfoniorkester, vilken bidrar till att stärka skivans storslagenhet och får mig att tänka på filmmusik. Givetvis till filmer som ”Stigmata”, ”Lost Souls” eller ”The Omen”, men ändå filmmusik. Orkestern fanns med i bilden redan på förra skivan, men har här använts på ett bättre sätt, då den på förra skivan ibland tog över för mycket, men nu används mer som kuliss till skådespelet, en dramatisk inramning. Även keyboarden, som kunde dyka upp lite väl mycket på förra skivan, används på ett mer genomtänkt sätt. Lägg där till det faktum att sångaren Shagrath lyckas bättre på den här skivan än förra, då han kunde låta lite som Yoda när han talsjöng i lugnare stunder. Nu låter han mest genuint förbannad.

Dimmu Borgirs skivor har genom åren aldrig lyckats fånga mig fullt ut. Framemot slutet på skivan börjar riffen, slingorna och arrangemangen kännas igen och mitt intresse falnar. Så även denna gång, tyvärr. Både intensitetsmässigt och energimässigt avtar det framemot låt 8. Det är synd på en så bra ”inledning”.

Något de ska ha all heder för är återgången till att skriva låtar på modersmålet norska, vilket heller inte har hänt på den här sidan ”Enthrone Darkness Triumphant”, eller till och med ännu tidigare, om jag inte är felunderrättad. Ondska är en ganska central bit inom black metal och titlar som ”Allehelgens Död I Helveds Rike”, eller varför inte forna tiders ”Da De Kristne Satte Livet Till”, låter enligt mig mycket ondare än vilken titel på engelska som helst.

Summa summarum visar normännen att de fortfarande har mycket att ge och även om skivan planar ut lite på slutet är den ett rejält styrkebevis.