I somras på Heart Attack tour klev jag in på en parkering, alldeles för tidigt på dagen. Det var soligt och ganska lite folk framför scenen än så länge.

På den lilla scenen stod fyra slynglar och spelade hardcore. Sångaren Jessie Garon var en lintott i brunskjorta som skrek om en gasmask så rösten bröts. Rangliga Johnny Ola spelade ettrigt slarvig gitarr, ovårdat storskäggiga Kapten svettades över sin bas och Boatman klippte till trummorna.

Ljudet var rätt uselt, men energin fanns där. Med blickar och stans sökte de efter konfrontation samtidigt som de gillande och omfamnade situationen. Dubbelheten i att stå för en dra-åt-helvete-attityd och att njuta av att få spela.

C.Aarmé spelar punk som en gång Minor Threat och Born Against. Frågan är hur det funkar i en tid när punkrocken spelas på scener där multinationella företag hänger upp loggor ovanför och när Good Charlotte föreställer punkare. Men det är ju inte C.Aarmés fel att punkrocken hamnat mitt i en demografisk pajbit. De får göra sitt bästa och sparka åt alla håll så mycket de orkar för att kompensera.

De har en del att jobba med i produktionen även om det låter skönt rått nu när hi-haten och virveltrumman dränker Jessies röst. Gitarrljudet kunde få lite mer kraft och skrikighet; även om det inte var bra gitarrljud på Heart Attack i Örebro så var det åtminstone lite mer jävlar anamma i ljudet.

"The Gag" har fyra låtar och de klockar sammanlagt in på sex minuter och tjugo sekunder. B-sidans förstaspår, ovan nämnda "Gasmask" är bäst. Punkigt, desperat och gläfsande. Slut på en och en halv minut. Jag spelar den om och om igen.

Hoppas bara de lyckas hålla kvar energin till albumsläppet.